Myten om vad du kan använda lektörer till

De flesta författare känner inte till att det finns gott om hjälp att få, även utanför förlagsvärlden: korrekturläsare, sättare, omslagsdesigner, agenter och naturligtvis lektörer. Att ta den hjälpen är ett av de viktigaste stegen man kan ta för att bli mer professionell som författare.

Dock finns det en stor myt om lektörer. (Det finns en massa missförstånd och okunskap också, men låt oss fokusera på myten.) Myten handlar om vad man kan använda lektörer till.

Så här verkar de flesta tro att det ligger till:

Man lämnar sin text till en lektör som säger vad man har gjort fel och hur man ska göra rätt.

Så kan det förstås vara. En lektör är oftast en duktig stilist, har kunskaper om såväl gestaltning som struktur, och ärligt talat, det är ganska enkelt att hitta fel i någon annans texter.

Men den som använder sin lektör till sådana saker gör samma fel som den som enbart kör sin Porsche på ettans växel. När jag lektörsläser försöker jag använda de andra växlarna också, men både jag och andra erfarna lektörer går ibland på den stora myten om lektörer.

Vad är då ett bättre sätt att använda sin lektör?

Istället för att enbart bedöma det som finns där, föreslå att författaren ska rätta det som är fel och så, kan också en lektör hjälpa till med att hitta det som texten skulle kunna ha varit. Vi försöker tänka bortom det som står där och föreställa oss en idealisk version av texten: en version som tar till vara på alla möjligheter med den bra idén, de bra rollfigurerna, den bra strukturen, de bra miljöerna, den bra gestaltningen, etc, etc. Det är bland annat därför vi ställer så mycket frågor, för att ringa in vad det är författaren egentligen vill med sin text. När vi förstår det målet är det enklare att hitta vad som också hade kunnat vara med, om författaren hade kunnat se sin text utifrån. För min del finns det inget mer tillfredsställande med yrket än att kunna hitta de sakerna, som får författaren att utbrista “Ja, men såklart…!”

Det kallas ibland . I efterhand kan det nämligen te sig så självklart att vår insats i efterhand inte verkar särskilt imponerande. Inget kunde vara längre från sanningen. Det krävs mycket större fantasi och disciplin och erfarenhet för att kunna sluta titta på vad som finns i texten och se de oförlösta möjligheterna, än att enbart se det som redan är skrivet.

Vem vet vad som finns inbyggt i din text, som du inte insett än? Låt lektören växla upp från ettan, så kommer du att upptäcka mycket nytt i ditt manus.