Jean-Paul Sartre – Struktur del 23

Det här är del 23 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.

Som en av litteraturens viktigaste centra har Frankrike producerat ett par stora bidrag till studiet av struktur. Men under 1900-talet skulle det inflytandet gradvis försvinna, till förmån för USA i allmänhet och Hollywood i synnerhet. Allt färre av de franska teorierna översattes till engelska, precis som de tyska teorierna hade gjort.

Delvis som en motreaktion på Campbells rön formulerade den franske filosofen Jean-Paul Sartre 1963 en programförklaring till vad han kallade ”antiromanen” (begreppet hade funnits redan på 1600-talet, men hade inte fått någon större spridning). Det var i samma ådra som Tristram Shandy en sorts bok som frångick mycket av det som den traditionella romenen innehöll: dess rollfigurer mötte ofta fragmentiserade och förvrängda öden och erfarenheter, rollfigurerna själva gick på tvärsen mot idén om att ha enhetliga, stabila rollfigurer, händelser presenterades i fel ordning, det saknades en uppenbar intrig och utveckling hos rollfigurerna, och det förekom rikligt med språkliga experiment. Dessutom förekom det ofta lekar med formatet, såsom alternativa slut, lösa blad, eller hieroglyfer. Allt som allt är det en sorts bok som kräver väldigt mycket av sin läsare och närmast gör motstånd mot att bli läst.

Antiromanen fick ett lätt uppsving, framför allt inom mer intellektuella kretsar, men knappast bland den breda allmänheten. Det finns försök även från Hollywood att anamma den sortens tankemönster när det gäller struktur och rollfigurer, såsom Adaptation och Stranger than fiction för att ta två exempel på filmer om författare.

För att skriva antiroman (oavsett format) krävs inte bara kunskap om ”reglerna” och de vanliga troperna, det krävs också att man vågar vara jobbig.

Nästa gång möter vi en mytforskare som pratar struktur med hjälp av rollfigurer. Återkom gärna.