Det här är del 14 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.
Cirkeldramaturgin är kanske inte lika ovanlig som man kan tro.
Som vi redan sett i genomgången av strukturhistorien har det förekommit olika teorier om texter där berättelsen inte börjar från början och fortgår till slutet: Horatius som diskuterade ”in medias res” och Ludovico Ariosto som skrev om flera intriger som avlöste varandra, Lope de Vega, som ville komma bort från en-intrigs-regeln men även avvika från treaktsstrukturen, och den elisabetanska teatern, som utvecklade idén om att biintrigerna speglade huvudintrigen. Men allt det där var en ren västanfläkt jämför vad med som komma skulle.
Förändringen började i slutet av 1700-talet, med författare som och . Deras berättelser, som ofta innehöll ramberättelser (en rätt gammal uppfinning), var . Det förekom också under den viktorianska tiden, inom poesin, med författare som Elisabeth Barrett Browning och Lord Tennyson, där det ickelinjära berättandet blev allt vanligare.
Men de här experimenten orsakade inte lika mycket strid som tidigare ”brott” mot vad man uppfattade att Aristoteles påbjöd. Det finns några få undantag. Ett av de mest underhållande är kanske (1759) av Laurence Sterne. Med sina ständiga utvikningar och icke-kronologiska berättande orsakade boken ett visst ramaskri. Det kan i och för sig bero på att den också lekte med hela bokens form, med exempelvis underliga fotnoter. Annars blev det tvärtom närmast ett mode att experimentera med kronologi och tid i textform.
Utanför den litterära världen hade , den filosofi som ersatte upplysningen och som byggde på framväxten av industrisamhället, börjat sprida sig. Den var en mer självmedveten filosofi, där parodi, pastisch, omarbetningar och det maskinella förekom alltmer. Inom litteratur, drama och även poesi började man därför fundera mer över tidens roll. Det var inte längre självklart att skildra händelser i kronologisk ordning, eller att Tiden inte kunde lägga sig i historien som en självständig kraft, som i flera av verk. [Det är inte helt enkelt att särskilja modernismen från .]
Snart var det icke-kronologiska berättandet ett verktyg som nästan alla författare hade i sin verktygslåda. Det är därför ett verktyg som det kan vara bra att lära sig mer om. Jag har skrivit mer om det här och kommer inte att upprepa de olika versionerna mer än i en kort lista:
2. Illusion/dröm
3. Cirkulär handling
4. Multipla synvinklar i konflikt
5. Tidsloop
6. Tidsresa kombinerat med parallell handling
7.
8. Två alternativa utvecklingar
10. Icke-logisk struktur
Alla de här fick inte några stora användningspucklar, men just cirkulär handling, d.v.s. cirkeldramaturgi, blev alltmer populär under modernismen. Så låt oss kika lite mer på just cirkeldramaturgi. Oups. Det hinner vi inte med just nu. Men återkom gärna.
- Cirkeldramaturgi - Struktur del 15
- Dickens, Dostojevski och 'Allå, 'allå
- Lodovico Castelvetro - Struktur del 8
[…] här är del 15 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar […]