Mr Pickwick, från Pickwickklubben
Vad har rubrikens Charles Dickens, Fjodor Dostojevski och 1980-tals-sitcomen ‘Allå, ‘allå, ‘emliga armén gemensamt? De är alla klassiker? De höll på längre än de borde? De skriver om idioter? Nej, det handlar om något som har fått sitt ”svenska” namn av ett missförstånd.
Det handlar om följetonger (ja, det böjs faktiskt så).
Såväl som skrev flera av sina verk i följetongsform. Också berättelserna om Sherlock Holmes och om de tre musketörerna började som följetonger.
Låt oss börja med missförståndet. Ordet följetong kommer inte från ”följa” utan från det franska ordet ”feuilleton”, som i sin tur kommer från ”feuillet” (på svenska blad i en bok). På svenska har vi från samma rot fått ordet ”folio” och ”foliant”. Det bildades en folketymologi. Visst kan man förstå att sådana där berättelser som fortsätter i ett framtida nummer av samma tidning skulle heta något med ”följe-”, men ordet ”feuilleton” syftar egentligen på något annat, nämligen !
Följetonger har sina egna utmaningar att skriva: man måste hitta som är så stora att folk inte kan låta bli att läsa fortsättningen, och samtidigt inte glömma bort de läsare som inte har läst förra avsnittet. Det betyder att man ofta inte kan fördjupa rollfigurerna alltför mycket. Strukturen är intressant, eftersom det, oavsett om det är eller klassiker som Brott och Straff, bygger på ständiga klimaxer. Där kan man lära en del av Lajos Egri.
Men det är inte tekniken att skriva följtetonger som är min poäng. Min poäng är större än så.
Följetongen som fenomen har kommit och gått. Det första exemplet som verkligen framförs med idén att hålla kvar läsaren/åhöraren är Tusen och en natt och liknande verk. är på det sättet en av de första verkliga underhållarna, som inte bara använder sig av spektakel för att trollbinda publiken, utan fördröjd belöning (som ju är viktigt). En variant kallas Urst. Sen försvann följetongen mer och mer.
Och kom tillbaka när böckerna hade etablerat sig ordentligt, på 1700- och 1800-talet. Därefter försvann de. In i filmens värld, där de under det amerikanska namnet ”serials” blev mycket stora i början av 1900-talet. De försvann även därifrån så småningom.
Under 1920- och 1930-talet blev följetongens nästa medium radion, där såpoperan fick sitt namn av reklamen som sändes efter cliffhangrarna. Senare övergick de till TV.
Såväl film- som radio- och TV-följetongerna var nästan alltid illa ansedda av kritikerna. Ganska ofta ignorerades i litterära sammanhang. Vanliga TV-serier bestod alltid av fristående avsnitt. Alla westernserier (och de utgjorde en försvarlig del av utbudet i USA under 1950-talet: ”The peak year for television westerns was 1959, with 26 such shows airing during prime-time. In one week in March 1959, eight of the top ten shows were westerns.”), alla polisserier, och de andra serierna – fristående avsnitt. När Star Trek, den första riktiga science fictionserien på TV, kom, var det fristående avsnitt. Orsaken var enkel: ingen hade några möjligheter att spela in avsnitten och titta på dem i efterhand.
Det var först när de mer påkostade såpoperorna började produceras under 1970- och 1980-talet, såsom Dallas och Falcon Crest, som följetongen togs i med tång. Delvis hade det med Ingmar Bergman att göra. När formen hade hunnit etablera sig, spred sig följetongerna så småningom till andra genrer. Ett tidigt exempel på en sitcom som innehöll följetongsdelar är (1982-1992). Varje avsnitt inleds med en resumé, eftersom handlingen fortsätter från avsnitt till avsnitt. Men det skulle dröja ganska länge innan fler sitcoms fick följetongsformat. I regel hade man istället mer eller mindre avancerade återställningsknappar för att inte förändra formatet för mycket.
Man kan märka det tydligt på när dök upp 1987. Det fanns fler rollfigurer än i originalserien, och det fanns lite mer följetongstänkande i serien. Exempelvis ville man bygga upp ett mystiskt hot, liksom mer återkommande möten med olika raser. När sedan och kom, fanns det ännu tydligare tecken: ännu fler rollfigurer, mer privatliv, och linjer som sträckte sig över hela säsonger.
Nu för tiden är nästan alla TV-serier mer eller mindre följetonger, oavsett genre. En orsak är framväxten av olika metoder att spela in serierna och titta på dem igen, eller strömmande tjänster där man nästan uppmanas att sveptitta på hela säsonger av serier. När Netflix släppte såväl som släppte de mycket riktigt hela säsongen vid ett enda tillfälle. På sätt och vis blev därför säsongerna mer och mer ett enda verk, snarare än enskilda avsnitt.
Avslutning
Varför är det viktigt att veta sånt här? Särskilt om man inte skriver för TV?
Jo, min poäng är att det är lätt att enbart titta på sin egen text, utan att fundera så mycket på vilka större trender som finns i den bransch man arbetar i. Den som skriver för TV nu behöver lära sig att tänka i termer av säsonger, snarare än enskilda avsnitt. Vad är de övergripande megatrender som påverkar din bransch, eller din genre?
Kommentera