Tio nivåer på de manus jag läser

Var på skalan ligger din text? Och min?

Var på skalan ligger din text? Och min?

Det senaste året har jag lagt till en sak i mina lektörsutlåtanden, nämligen en översikt över hur nära texten är att vara klar enligt en egen skala. Den där skalan är inte på något sätt exakt, utan bara en fingervisning. Det här är naturligtvis mycket känsligt, eftersom texter är personliga och ofta resultatet av ett långt arbete. Så här ser min skala ut:

Tio är så bra att jag inte skulle kunna förbättra den. Boken är en känslomässig resa, med intressanta rollfigurer (om det är skönlitteratur) eller överraskande fakta (om det är en fackbok) – och allt kretsar kring en strålande idé som bara blir bättre ju längre boken går. Allt formellt är på plats, inklusive stavning och format. Det här är bara att ge ut, och vilket förlag som helst skulle vilja ha den, men den som vill ge ut den själv har gjort det lätt att få boken såld. Jag får nästan aldrig sådana här böcker. Anledningen är enkel. Det är jobbigt och svårt att göra det. Man måste inte ha talang, men det hjälper.

Nio är när jag läser boken och nickar och tänker att det är riktigt bra, får rysningar eller funderar på vad jag kan lära mig av den författaren. Det kan fortfarande finnas saker att fixa till, men de tar inte särskilt lång tid. För att en text ska ligga på den här nivån måste jag också känna att författaren inte bara haft tur, utan visar förståelse för skrivprocessen och att den visar sig villig att ta till sig goda råd. Jag har aldrig varit med om att någons första text ligger på den här nivån, utan det brukar komma efter ett par böcker.

Åtta är när boken har en del coola grejer, stilen sitter, rollfigurerna går att skilja från varandra, faktan inte enbart är allmängods, världen som presenteras är logisk och intressant, det inte finns några större problem och författaren verkar kapabel att göra klart boken. Jag har läst böcker som har blivit utgivna som ligger på den här nivån, men jag får också en del lektörsuppdrag som ligger på den här nivån.

Sju är när boken börjar bli så bra att jag känner att jag gärna skulle vilja hjälpa till mer. Flera av de största elementen fungerar, men man känner att boken fortfarande är en förstaversion där byggnadsställningarna syns. Exempelvis är rollfigurerna enbart karaktärsfunktioner, eller bokens universum lite väl tunt. Det brukar inte finnas mycket regelrätta fel, men å andra sidan skulle jag inte kunna särskilja boken från 1000 andra böcker inom samma genre. En författare som skrivit ett så här bra första manus får min respekt.

Sex är kanske den vanligaste nivån de manus jag får ligger på. Om boken skulle ges ut i det skicket skulle författarens familj läsa den och därefter lägga undan den och taktfullt försöka undvika ämnet. När det gäller fackböcker är de fulla av samma gamla fakta och anekdoter som alla andra använt. Skönlitterära böcker å andra sidan har lagt fokus på fel saker: de spännande sakerna får alldeles för lite utrymme medan de tråkiga får hur mycket som helst. Idén är ofta lite vag. Med en del arbete skulle det gå att göra boken läsbar. Problemet är att många författare vars texter ligger på den nivån inte riktigt vet hur de ska gå vidare, ens efter att de har fått utlåtandet. Jag säger inte att de är obildbara, utan att de kanske inte kan föreställa sig hur boken skulle kunna se ut om den inte såg ut så som den gör. (Det är helt normalt, och det är också så många tror att lektörer är.) Lite skrivkurser, coaching och utbildning brukar kunna fixa till saken, men inte alltid. Här handlar det mycket om vilken nivå författaren vill ligga på.

Fem är när boken har en okej idé, men det skulle kräva en hel del arbete med den för att göra något av den. Här är språket mediokert, med upprepningar och många tråkiga stycken. Man kan ana att författaren har någon slags vision, men flera delar av boken motsäger visionen. Exempelvis kan en äventyrsberättelse vara så fylld av filosofiska resonemang att tempot är så lågt att boken måste vara 800 sidor långt för att allt ska få plats. Ett av mina lackmustest för om författaren lyckas är humorn. Om det som ska vara roligt faktiskt är roligt, går det att rädda boken.

Fyra är när författaren hela tiden gör samma misstag och jag inte är säker på om den har kapacitet att göra det bättre. De flesta författare med texter på den här nivån nöjer sig med att ha en bok och vad som står i boken spelar mindre roll. Jag får ganska ofta fackböcker där författaren inte ens googlat för att se om någon annan skrivit någonting annat om ämnet och därför skriver saker som är helt uppåt väggarna. Skönlitterära alster på den här nivån har bara en rollfigur under olika namn och innehåller en struktur som går ut på att det inte ska finnas någon konflikt och absolut inte någon klimax. Ändå kan det finnas vissa förmildrande omständigheter, såsom ett vackert språk eller en cool idé. Det gör det svårt för mig, eftersom det är svårt att avgöra om det är en slump eller om det är något som författaren kan bygga vidare kring.

Tre är en bok som innehåller stora allvarliga fel, där jag skulle överväga att säga åt författaren att byta idé eller göra så stora förändringar att det nästan inte är samma bok. Jag har haft ett par sådana lektörsuppdrag och det tar på krafterna att läsa något som en person har lagt ner mycket tid och energi på och så bidde det bara en tumme. Faktafel där personen egentligen borde ha vetat att världen inte fungerar så, eller en berättelse som inte leder någonvart utom till frustration för alla inblandade, är två vanliga ingredienser. Dessvärre är den här typen av text ofta skriven av en person som brinner för sitt ämne och det därför är svårt att ge några negativa råd, eftersom man då blir betraktad som en person som inte kan någonting, eller kanske till och med som en del av konspirationen

Två är en bok som jag sliter mitt hår för att jag inte riktigt vet om det är dags att säga åt författaren att göra något annat. Här finns allt ifrån de där böckerna som personen bara skrivit för sitt personliga nöje eller som terapi till de där böckerna som inte går att skilja från någon berömd författares böcker. Plagiat är jättevanliga. Onda människor som inte förstår huvudpersonen likaså. De här böckerna vill inte ens författarens släkt läsa, eftersom de redan hört om ämnet till leda, eller för att de redan läst de riktiga versionerna av böckerna.

Ett går att representera med videon nedan.

 

Den som kommit ända hit kanske noterar att jag bara undantagsvis kommenterar författarnas stavning/språkförmåga. Det beror på att jag vet att det finns många författare med dyslexi eller som har svårt med stavning. Det finns korrekturläsare och redaktörer som kan fixa till sådant – men bara om idén, rollfigurerna, faktainnehållet, etc fungerar först.

Går det att lära sig något av det här? Tja, jag tror att det första man ska lära sig är att det tar tid att bli bra. Det andra är att inställningen till sin text är minst lika viktig som talang och tid man lägger ner: om man accepterar andras råd och är beredd att bygga vidare på den så att den ska bli så bra som möjligt. Det tredje är att det går att undvika vissa saker som redan från början gör det svårt att bli bra.

Självklart, efter vad som kan verka vara en sågning av hela grupper av författare, återstår frågan om var mina egna texter faller. Det är upp till andra att avgöra.

Publicerad i Skrivproblem, Skrivtips Taggar: , , , nivåer, ,
4 comments on “Tio nivåer på de manus jag läser
  1. Kim M Kimselius skriver:

    Mycket bra inlägg. Det visar på din kunskap och hur väl insatt du är i olika typer av manus. Ja, i och för sig har alla dina tidigare inlägg visat på samma sak, men just det här tror jag är lätt för många att ta till sig.

    Fortsätt med dina bra och intressanta inlägg!

    Kram Kim

    Svara
  2. Sonja skriver:

    Tack för bra tips som ger push framåt. Har mejlat dig ang dina lektörstjänster.

    Svara
8 Pings/Trashbacks för "Tio nivåer på de manus jag läser"
  1. Är kaniner eller hamstrar bättre? Hur du vet att du har en historia | Element X skriver:

    […] många texter jag läser, där fokus ligger på det mesta som är oväsentligt, så att historien aldrig får tillräckligt […]

  2. […] det där har jag sett i en del dåliga manus jag har läst. (Av någon anledning hänger dåliga texter ofta ihop med dålig […]

  3. […] alltför många författare löser konflikten i nästa scen, genom att ena parten säger förlåt. Ju sämre författare, desto fler sådana här missade tillfällen till bra konflikter. Det är att utsätta läsaren […]

  4. […] använda ett allmänt ord, använd ett mer specifikt. Det kan låta självklart, men du anar inte hur ofta jag läser manus som hela tiden kallar det kakor istället för att nämna syltsnittar. Författare skriver att någon tog bilen, eller att träden […]

  5. […] utan kännetecken. Ruskigt skickliga författare har alla de här fyra kännetecknena, medan okej författare saknar […]

  6. […] processen från idé till färdigt manus. Det är alltid lika tillfredsställande att se texterna bli bättre. Men jag ser också två ytterligare […]

  7. Självförtroende | Element X skriver:

    […] tänka på att du också kan bearbeta texten. Andraversioner blir bättre och tredjeversioner ofta ännu bättre. Det du bör bedömas på är din färdiga text. (Så att du i din tur kan göra att andra […]

  8. […] känslor och vilken värld andra människor lever i. Deras texter ligger nästan alltid på den högre delen av skalan, oavsett deras övriga förmågor. (Jag har klienter som är dyslektiker eller inte kan något om […]

Kommentera