Idag handlar det om . Metaforer (och fabler) är visserligen förenklingar, men ibland kan de vara bra för att förklara saker. Som det här med hur man skriver, och vilken effekt det får när man tror på fel metaforer.
Streckmetaforen
Det finns en slags bild av författande som få pratar om, men som ändå ligger i vägen för många som skriver. Det handlar om att tänka sig att att alla andra skriver så här:
Om man tänker sig att andra författare helt enkelt sätter sig ner och skriver texten från början till slutet, kanske med en guide vid sin sida, möjligen med lite skrivkramp någon gång, men sedan fortsätter på vägen mot slutet, och sedan finputsar sin text med avseende på språk och konsekvens, då är det lätt att titta på sitt eget skrivande med ett besviket öga och besluta sig för att man kanske inte är någon författare trots allt.
Det vore synd om man slutade skriva av det skälet, när det väldigt sällan är så det går till att skriva. Med andra ord, om du inte skriver på det sättet så gör du inte fel. Du är normal.
Pusselmetaforen
Det är bättre att tänka sig att skrivande som ett pussel.
Man börjar skrivandet med ramarna och fyller sedan långsamt i resten, baserat på hur det ser ut och dess form. Det är en bättre metafor, eftersom folk förstår att det tar tid att lägga pussel och att det inte är en linjär process. Man kan börja med himlen, eller de där hästarna i förgrunden, eller dörrarna till vänster, och när man tröttnat på det börjar man med en annan del av pusslet.
Tyvärr finns det en del stora nackdelar med att se skrivande som ett pussel. Tänker man efter är det inte mycket som stämmer:
- det finns ingen färdig bild på omslaget som man kan titta på för att se om man har gjort rätt
- det finns i själva verket ingen som styr vad man ska skriva
- det finns däremot guider som man får följa om man vill
- det finns folk som vet mer om hur man kan göra
- bitarna kan sitta ihop lite hur som helst
Det här betyder att den som följer pusselmetaforen lätt tror att det bara finns en plats att sätta varje del på, och blir irriterad på alla som försöker styra ens skrivande. Det skapar bara frustration och leder till att man tror att andra försöker styra en. Man blir en bitter ensamvarg.
Den tredje metaforen
Pusselmetaforen och streckmetaforen fungerar alltså inte så bra, men vi har fått en del ledtrådar om hur en bra skrivmetafor ser ut.
Att skriva är mest likt det här:
Lego, alltså. Lego är troligen den metafor som mest liknar att skriva. Även om Legobyggsatser ofta har bilder på omslaget som man kan titta på för att se om man har gjort rätt, så är de bara förslag. I övrigt finns det många likheter:
- det finns guider som man får följa om man vill
- det finns folk som vet mer om hur man kan göra
- bitarna kan sitta ihop lite hur som helst
Effekten av att se skrivande som Lego är stor:
Att hitta på idéer handlar är inte bara att hitta rambitarna och bygga ihop dem, eller att börja strecket på rätt ställe, utan att sätta ihop rätt delar på rätt sätt, utan någon färdig bild som kan guida en. Därför fungerar inte de flesta traditionella idégenereringsmodellerna när man skriver (för man har inget “problem” att lösa.) Men om man letar efter bitar att sätta ihop då blir grundidén bättre, vilket gör det lättare att skriva en bra text.
Att skriva handlar om att identifiera vilka bitar man har, välja ut de andra bitarna efter den bild man har i huvudet, att vara kräsen och bara ta de bitar som har rätt färg och form, bygga och bygga om när man inser att det kan bli bättre om man sätter ihop bitarna på ett annat sätt, och att vara beredd på att bitarna kan gå sönder om man inte är försiktig. Den här processen ger större utrymme att improvisera, ta de saker som fungerar och bygga vidare på dem, vilket är förutsättningen för att skriva bra texter.
Att skriva om handlar om att se allting i texten som Legobitar som man kan byta ut, och våga göra det. Varje scen, varje rollfigur, varje egenskap som de rollfigurerna har, varje del i intrigen, etc, är bitar som man kan byta ut mot andra bitar. När allting är temporärt och du hittar en bit som fungerar bättre, byt ut den gamla. Om man ser alla element som Legobitar blir det enklare att skiljas från dem om man skulle behöva. Då blir man på bättre humör. (Det är det här jag pratar om i Manusförfattarens guide, fast då med benämningen “exempel”.) Det gör att omskrivningar man gör inte bara ser det som finns där, utan också vilka som skulle kunna finnas där. Därför har sådana omskrivningar större potential att bli mycket bättre. Titta bara på hur Simona Ahrnstedt gör. Inte undra på att det blir bättre texter.
Ju snabbare man anammar det här sättet att skriva, desto lättare skriver man. Och ju trevligare blir man, vilket säljer böckerna också.
Så hur gör man?
Kan man bara bestämma sig för att använda en ny metafor? Och hur vet man om man använder streckmetaforen eller pusselmetaforen utan att vara medveten om det?
Det är här det verkligen blir intressant, för det är klart att man kan börja fokusera på vilken metafor man använder. Man börjar med att lägga märke till hur man tänker. Tänker du exempelvis mycket på hur lätt det verkar gå för alla andra, eller hur de verkar ha ett tydligt mål redan från början, som om de hade ett omslag att titta på? Då tänker du antagligen i streckmetaforen. Om du å andra sidan tittar på andra som skriver och lägger märke till hur de långsamt lägger saker på rätt ställe, och blir irriterad när någon föreslår att du skulle kunna byta ut något i din text mot något annat? Då är du troligen fast i pusselmetaforen. Skulle du däremot se allting i hela din text som något tillfälligt, tills du kommer på den rätta formuleringen eller det rätta elementet, eller om du skulle se andras förslag på vilka andra element som skulle kunna passa, då har du anammat Legometaforen. Grattis!
- Busyness, bara busyness
- Skriv2016, dag 1
- Myten om vad du kan använda lektörer till
Mycket bra! Lägger en länk till det här inlägget på min blogg under Kimselius Skrivtips http://kim-m-kimselius.blogspot.se/p/kimselius-skrivtips.html
Kram Kim 🙂
Tack! Det uppskattar jag verkligen.