Varför det är synd om vissa arkitekter

De senaste kurserna jag har hållit i att skriva, har jag återkommit till arkitekter i en liknelse. Den här liknelsen håller inte vatten, det vet jag, men det gör inga liknelser fullt ut, så jag tänkte ändå dela med mig av den.

Tänk dig att du har två arkitekter:

Den ena arkitekten har precis kommit ut från arkitektutbildningen. Personen hade kanske jättehöga betyg, och gjorde mycket bra ifrån sig på samtliga test, lyckades imponera på alla sina föreläsare med sina kunskaper och lade massor av energi på sina uppgifter.

Den andra arkitekten har arbetat i branschen i 20 år, har fått massor av byggnader uppförda och har fått flera priser för sina byggnader.

Frågan är inte vem du skulle anlita att bygga ett hus på din tomt, för det kan bero på många faktorer, såsom pris och tillgänglighet och eventuella specialiteter.

Frågan är istället vem du skulle lita mest på efter att du hade anlitat dem. Vem skulle du övervaka noggrannast och vem skulle du ge lite utrymme att improvisera? Visst skulle du lita mer på den erfarna, eller hur?

Vad har det här med skrivande att göra?

Anledningen till att jag använder mig av den här liknelsen när jag pratar om skrivande är för att förklara det här med Reglerna. Ni vet, de där Reglerna om hur man får skriva.

Jag versaliserar r:et för att visa på hur vissa tänker kring reglerna.

Vissa tänker att de där Reglerna kanske gäller andra, men inte mig.

Det är inte det jag tänker skriva om.

Andra tänker att de där reglerna är mossiga eller att det finns något bakom de där reglerna eftersom de har fungerat så länge.

Det är inte det heller jag tänker skriva om.

En del tänker att man får bryta mot reglerna, eftersom de egentligen inte är regler.

Inte heller det är något jag tänker skriva om just nu.

Min poäng är följande:

Hur läsarna betraktar en text beror bland annat på hur mycket tillit läsaren har för författaren. Ett annat sätt att uttrycka det är att vissa författare kan göra mycket mer tokigheter innan de förlorar läsarna.

Det sägs exempelvis att skådespelaren Tom Hanks har en sådan hygglig image att han skulle kunna ägna de första 10 minuterna i en film åt att vara elak mot en hund och att tittarna fortfarande skulle tänka att hunden nog hade gjort något hemskt.

På det sättet har Hanks det väl förspänt, eftersom folk inte är lika skeptiska, eftersom de känner till vad han förmår att ge, vad han brukar ge och vilka känslor han brukar framkalla. Vi har minnen med hans rollfigurer, och blir kanske till och med trygga av att ha hört att han faktiskt är lika hygglig privat. Han finns redan i ditt huvud.

Å andra sidan kan man tycka att det är synd om de arkitekter, skådespelare och ja, författare som inte har det lika förspänt som Tom Hanks, och som måste se till att göra ett fantastiskt intryck redan från början. De som måste sälja in sig själva hela tiden.

(Jag struntar för ögonblicket i att det är ganska tufft att vara etablerad också, eftersom alla är ute efter ens plats på toppen och bara väntar på att man ska göra något misstag. Som sagt, inga liknelser håller om man hårdgranskar dem.)

För att koncentrera sig på författare: Läsarna kommer att titta på oetablerade författares första tio sidor med mycket stor skepticism och nästan längta efter en orsak att slippa läsa boken. Det kommer så många dåliga nybörjare (något jag inte njuter av att säga) att det är ett sätt för förlag och läsare att skydda sig och spara tid.

Det här kallas inom retoriken för . Istället för att börja med en smäll behöver man skapa ett förtroende. Det kan man göra genom att som vår gamle vän Aristoteles hävdade visa sig a) förnuftig, b) dygdig, och/eller c) välvillig. Men jag skulle vilja lägga till åtminstone ett element, nämligen att man visar att man vet vilka verktyg och hur man ska använda dem, och alltså är d) skicklig.

Inom skönlitteratur kan det handla om att det tidigt i texten blir uppenbart att berättelsen är på väg någonstans, att berättelsen följer en intern logik, och att den inte ständigt byter genre och stil.

Inom facklitteratur kan det röra sig om att man visar att man har läst de vanligaste andra böckerna om ämnet och därför vet vad man inte ska ta upp som om de vore nyheter, att man är pedagogisk, och att man bemödar sig om att ta reda på hur det faktiskt ligger till, snarare än att sprida myter.

Låt oss ta det till nästa nivå

Men låt oss inte stanna vid de vanliga kommentarerna om hur bra litteratur ser ut, utan att ta det till en nivå där det blir tydligt att författaren verkligen kan sina saker.

Här finns det framför allt fyra saker som är tydliga tecken på att författaren är skicklig. Det är inga verktyg som man kan använda, eller tekniker man kan lära sig genom att göra som andra författare, utan kännetecken. Ruskigt skickliga författare har alla de här fyra kännetecknena, medan okej författare saknar dem.

1. De är ekonomiska

Nu pratar jag inte om pengar här, utan om utrymme. Skickliga arkitekter kan göra så att delar av ett rum har flera funktioner. Det betyder att hemmet inte känns lika trångt även om utrymmet inte behöver vara större.

Författare som är skickliga kan exempelvis ersätta flera rollfigurer med en enda, eller slå ihop flera scener till en spännande sekvens. Och de kan stryka material som inte måste vara med. De har taktkänsla och vet att det mesta i en berättelse eller en facktext inte behöver betonas. Alternativet blir som Monty Pythons musorgel: alla nedslag är hårda.

Att ta fram sådana dubbla effekter, slå ihop rollfigurer och hitta var betoningarna ska ligga, är något man vanligen gör vid omskrivningen. Men ju skickligare man är, desto mer magkänsla för vad som går att göra för att bli mer ekonomisk har man.

2. De är taktiska

Berättelser handlar inte bara om början, och facktexter handlar inte bara om att fånga intresset med en bra fråga. Skickliga författare har planerat sin text i förväg och placerar läsaren på rätt plats och leder runt honom eller henne dit det är värt att gå. Det krävs ett visst mått av taktiskt tänkande för att skapa den upplevelsen för läsaren. Exempelvis kan författaren behöva berätta A för att läsaren ska bli överraskad av B, eller introducera begreppet X för att det ska gå att förstå begreppet Y.

Medelmåttiga författare bekymrar sig inte om sånt här, utan tar upp saker i den ordning de måste berättas, vilket gör texterna förklaringstunga och stillastående. Istället för att lägga fram saker omärkligt, med finess, blir det en dumpning av information.

Här finns det vissa verktyg att träna på, såsom plantering och skörd, men det taktiska tänkandet går långt utöver plantering, och de bästa författarna kombinerar det taktiska med att ge saker dubbla funktioner.

3. De framkallar känslor

Ett av de enklaste sätten att bedöma om en text är bra eller inte är att se om den framkallar några känslor. Blir du orolig för att huvudpersonen inte ska klara sig, eller är det bara lite obekvämt? Är det faktiskt roligt, på riktigt? Känner du dig rörd av berättelsen?

Facktexter behöver också känslor såsom nyfikenhet och aha-upplevelser. Annars blir de bara föreläsningar av den allra tråkigaste sorten.

Skickliga författare nöjer sig inte bara med att ge den känslan som genren säger, utan de ger fler känslor. Kan du minnas några roliga scener i en dramatisk berättelse? Då är den antagligen skickligt skriven. Finns det sorg och smärta i komedin? Då finns det chans att den blir en klassiker. Många forskare använder humor i sina titlar, till god effekt.

Det är få författare som kan med det här. De är nervösa för att bryta stämningen, eller för att verka veliga. Det är en av orsakerna till att det fungerar.

4. De får det att se enkelt ut

De skickligaste författarna får det också, förutom att de är ekonomiska, är taktiska och framkallar känslor, irriterande nog, att verka som att det bara fallit sig så, att texten nästan ramlat ihop av sig själv.

Det här kännetecknet är därför det svåraste att lägga märke till. Man kan inte bara kika efter om författaren låter bli att använda inskjutna bisatser och liknande. Istället måste man titta på vad som inte finns där. Som Mozart sa: “Musiken är inte i tonerna, utan i tystnaderna.” Hur gör man det? Det betyder att man behöver lära sig att leta efter berättelsens eller facktextens alla möjligheter. Vad valde författaren att hoppa över, förminska och skildra ur ett annat perspektiv? För att kunna hitta sådana saker behöver man leka med textens idé, struktur, rollfigurer och språk, tills man hittar de saker som man själv skulle ha skrivit och därefter försöka förstå varför författaren valde något annat, enklare, elegantare.

Och sedan kommer det svåra: att inse att den skickliga författaren fick det att sjunga, medan du inte gjorde det. Innan du har gått med på att det var det som hände, kommer du inte lära dig hur man får det att sjunga själv. Så hur irriterande det än är, låt den irritationen hjälpa dig att bli bättre.

Hur gör man då?

Det tar tid att bli skicklig, men också övning.

Förmågan att vara ekonomisk, att vara taktisk och att väcka känslor utan ansträngning är inte något man utvecklar i ett vakuum. Man behöver låta sina texter möta läsare och träna. När man gör det, inser man så småningom att några av de verktyg som ibland kallas för regler i själva verket ligger i vägen för att nå ända fram. Därför behöver den som kan de här sakerna inte följa Reglerna.

Men oddsen talar för att du fortfarande inte har kommit dithän. Om du tycker att jag är elak har du missförstått mig. Jag vill visa på vart du kan komma, nu när du vet några av de skickligaste författarna före dig har för kännetecken.

När det går fel

Till och med arkitekter (och ingenjörer) gör fel ibland. Men viktigare ändå är vad de gör efteråt. Se om du förstår vad jag menar.

Det är alltså inte synd om arkitekterna, om de inte låter bli att lära sig av sina misstag. Med andra ord: jag hoppas att du är med att skriva om regelboken, så att den blir ännu bättre.

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive några stycken om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, .