Vad X-men: Apocalypse hade kunnat lära sig av Goldfinger

Vanligtvis skriver jag om vad du som författare hade kunnat lära dig av olika saker, från filmer, till enskilda journalister, till virus. Den här gången ska jag dock beskriva hur en film hade kunnat lära sig av en annan. Varning: Spoilers för hela eller delar av slutet.

Jag brukar tjata om att man måste bygga upp sin antagonist för att berättelsen ska bli spännande. Om man inte vågar göra det svårt, och till och med hota sin protagonist, då kommer inte läsaren dras med lika mycket och heller inte känna någon lättnad när berättelsen är över.

X-men: Apocalypse bygger upp sin skurk, Apocalypse, rejält. Inte nog med att han har fyra medhjälpare, som alla har stora krafter. Han har dessutom flera tusentals års erfarenheter och många andra mutanters krafter.

Trots det är slutet en besvikelse. Är specialeffekterna dåliga? Nej. Är skådespeleriet dåligt? Egentligen inte. Finns det inga överraskningar? Jodå. Är det någon annan än hjältarna som löser problemet? Nej, de får allt kämpa hårt för att lyckas. Är det att skurken besegras för lätt? Nej, det tar ett bra tag.

Men filmen har två problem med slutet som de andra recensenter jag har läst inte skriver om:

• mer eller mindre hela Kairo förstörs och en försvarlig del av dess 7 miljoner invånare dödas. Det orsakar knappt några reaktioner från hjältarna. Det är ändå rätt många människor. Om lika många amerikaner skulle ha dödats i en attack hade det antagligen blivit mer ramaskri. (Å andra sidan hade man säkert inte haft en lika fördomsfull replik om tjuvar.) Man skulle kunna kalla det för Man of Steel-fenomenet. Jämför det med Captain America: Civil War där människorna som dödas kommer i större fokus.
• skurken har ingen plan.

Det är det den andra poängen som jag tror att X-men: Apocalypse skulle kunnat ha lärt sig av en film såsom . De flesta kanske inte har filmen Golfinger färskt i minnet så låt mig återberätta lite av dess handling, helt kort. Återigen finns det spoilers.

James Bond får i uppdrag att ta reda på varför guldsamlaren Auric Goldfinger smugglar guld. Snart får Bond upp spår som tyder på att Goldfinger tänker råna Fort Knox.

Men Bond räknar snabbt ut att det skulle vara omöjligt: det skulle ta för lång tid. Goldfinger avslöjar då att han istället tänker spränga en ”smutsig” (d.v.s. radioaktiv) bomb inuti Fort Knox för att höja guldpriset och därmed värdet på hans egna samling. Bond blir kedjad vid bomben, men amerikanska armén har fått meddelandet Bond skickade. Istället för att kriga sig ut, tar Goldfinger av sig sin rock och avslöjar att han är klädd som en amerikansk general och flyr på så sätt.

Goldfinger har hela tiden Bond på fallrepet genom en genomtänkt plan. Han vill inte bara ta sig fram till Fort Knox, utan har en strategi för att ta sig in, ett dolt motiv, och därefter en reservplan.

Apocalypse, å andra sidan, samlar sin trupp, gör sig av med världens alla stridsspetsar, och förstör/omformar Kairo. Hans plan efter det är…. mycket vag, för att uttrycka det milt. Och när X-men dyker upp, vilket är rätt uppenbart att de ska göra, när Apocalypse kidnappar deras ledare, har han inga ytterligare steg i planen. Det är Apocalypse som är på fallrepet, inte X-men.

Jag har upptäckt att det är ett vanligt problem att man bygger upp skurken utan att det finns någon plan i bakgrunden. Det leder nästan alltid till att slutet på berättelsen ser ut så här:

De hittar en spännande plats, där skurken befinner sig (lite oklart varför). Hjältarna anfaller, men skurken vägrar att dö. Hjältarna hittar en ny strategi, men återigen vägrar skurken att dö. Hjältarna blir desperata, men skurken vägrar fortfarande att dö, och nu hotas en av dem till livet. Då hittar de plötsligt skurkens akilleshäl och lyckas döda skurken.

Så vanligt är det här mönstret att jag knappt tänkte på det förrän Stefan Högberg påpekade det. Men i själva verket stötte jag på det när jag för många år sedan skrev Landet Mythia. Där lyckas de två skurkarna oskadliggöra hjältarna och ta sig därifrån. Men vad skulle de göra härnäst? Vad var deras stora plan? Lyckades jag? Jag är inte 100% på det, men jag lärde mig avsevärt mycket på att ställas inför frågan. Nu för tiden påbörjar jag inte en historia innan jag vet vad antagonisten har för mål, och har gett honom eller henne något dolt motiv eller annan överraskning, och därefter en reservplan.

Det kan du också göra. Det borde X-men: Apocalypse också ha gjort.