Vad du kan lära dig av John Gardners James Bond-böcker

Tidigare har jag skrivit om flera andra populärkulturella filmer och liknande, för att se vad författare kan lära sig av det. Den här gången tänkte jag ta upp en serie böcker som de flesta inte har hört talas om. Det finns ändå en del intressant att ta fasta på där, som man inte behöver läsa bokserien för att kunna lära sig av.

Mellan 1953 och 1964 skrev den brittiske journalisten 14 böcker om James Bond, en snobbig man som arbetade som underrättelseofficer/yrkesmördare för Storbritannien. Böckerna skrevs och utspelade sig i det , och innehöll en romantiserad bild av det forna brittiska imperiet, men även en del våld och sex. De här böckerna sålde ganska bra, fram till John F. Kennedy berättade i en intervju att han just då läste Flemings bok . Då hamnade de på topplistorna och resten av böckerna sålde extremt bra, och böckerna har konstant tryckts i nya upplagor sedan dess. I samma veva som Kennedy berömde Fleming blev två producenter på varsitt håll intresserade av att göra film av böckerna. De slog sig ihop, fick ihop en ganska liten budget till en film, som blev en fenomenal succé. Därför fick de mer pengar och satte igång .

Det här inlägget handlar inte om vad man kan lära sig av filmerna. Det vore alldeles för enkelt.

Det här inlägget handlar inte ens om vad man kan lära sig av Ian Fleming, även om det finns en hel del.

Det här inlägget handlar om de böcker som en annan författare fick i uppdrag att skriva 15 år efter Bonds skapares död.

Mannen som fick uppdraget hette John Gardner och han skrev sammanlagt 14 romaner och 2 romanadaptioner av filmmanus, vilket alltså är mer än Fleming och mer än någon annan författare skrivit om Bond. Ja, det har förekommit andra som har skrivit om Bond utom både Fleming och Gardner. Kingsley Amis var den förste (1968). Därefter har ett halvdussin andra gjort enstaka inhopp och Bond-experten Raymond Benson sex romaner.

De flesta människor känner inte till att det finns böcker om James Bond. (Själv upptäckte jag dem på högstadiet och tycker att de är bättre än de flesta av Bond-filmerna.) Några känner bara till Flemings böcker. Ändå tänkte jag skriva 4 saker som Gardners Bond-böcker kan lära dig, som författare, utan att du ens behöver läsa en enda av dem.

1. Uppföljare

Det kan verka märkligt att man anlitar någon annan för att skriva uppföljare. Gardner var dock varken den första eller den sista.

Förra året var det väldigt mycket snack om att David Lagercrantz skrev en uppföljare till Stieg Larssons böcker om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist, på uppdrag av förlaget. En hel del var negativa, med goda skäl. De skulle naturligtvis aldrig tycka att Lagercrantz’ bok var bra. Andra, tillräckligt många, var nyfikna, av goda skäl, och tyckte att boken var okej. Min tanke är att samma sak händer gång på gång, så länge författaren – och inte ens kan stoppa det, när upphovsrätten slocknat. Om du vill inte vill att någon ska förvanska det du skriver ska du därför skriva det tydligt. Då kan du skydda det tillfälligt, och troligen betyder “tillfälligt” så länge det är intressant för någon att skriva om dina rollfigurer. Du kan, men jag tycker att det är ett misstag.

Konst, inklusive litteratur och musik, lever inte vidare framför allt genom originalet, utan genom alla sorters remixer: adaptioner, pastischer, parodier, citat, etc. Hur mycket originalet går att använda i olika former är en viktig faktor för hur spridd idén blir. Tillsammans med hur mycket idén irriterar folk är remixbarheten kanske den viktigaste faktorn för hur mycket du säljer. Tänk exempelvis på hur många versioner det har gjorts av Romeo & Julia. Eller Tolkiens Sagan om ringen.

Ställ dig därför några frågor som du troligen aldrig ställt dig: Går det du skriver att göra varianter av? Finns det någon som skulle kunna vilja göra en variant av det du skriver? Om inte, går det att göra om materialet så att det finns något för andra att bli tillräckligt intresserade av?

2. Rätt person på rätt plats

John Gardner gjorde debut som författare 1964, samma år som Ian Fleming dog. Hans första bok, The Liquidator, var en parodi på hela agentgenren, som hade blivit populär i och med den första Bondfilmen (Agent 007 med rätt att döda, 1962). Han skrev ett helt gäng romaner om sin egen spion, Boysie Oakes. Det är lätt att tro att en parodiförfattare är allt han var, men på samma sätt som Fleming varit med i andra världskriget, hade Gardner också varit det, och han fortsatte sin litterära bana genom att skriva mer allvarliga böcker om bland andra Professor Moriarty, Sherlock Holmes nemesis. Och innan han började som författare hade han varit journalist, precis som Fleming.

Jag tror inte att man måste ha levt likadana liv för att skriva liknande böcker, eller ens att man måste gräva där man står för att det ska bli bra. I själva verket kan olika synvinklar ge positiva effekter. Så länge man följer någon slags linje som det man skriver har. Ovan nämnde Lagercrantz’ arbete kritiserades bland annat för att han inte har samma vänsterbakgrund som Stieg Larsson, utan kommer från en adelssläkt. Är det avgörande? För vissa är det det.

På samma sätt kan man fundera på varför den senaste Star Trek-TV-serien lades ner efter bara fyra säsonger, när de senaste tre nått hela sju säsonger (och avslutats frivilligt då). Svaret kan vara, som jag och en av mina vänner tror, att manusförfattare var science fiction-läsare och författare. manusförfattare tittade på originalserien och i viss mån på science fiction, manusförfattare tittade på The Next Generation och på såpor och i mindre grad science fiction, manusförfattare tittade på The Next Generation och på originalserien och i ganska liten grad på science fiction, medan manusförfattare tittade på The Next Generation, Deep Space Nine och Voyager, men nästan ingen science fiction. Graden science fiction sjönk hela tiden, tills den bara blev en vag bakgrund, och då försvann konceptet. Det blev alltså som en tepåse som återanvänds, mindre och mindre smakrikt. Man hade glömt sina rötter.

Det fungerade trots allt ganska bra med Gardners böcker. De var i nästan samma spår som Flemings böcker: samma grundgenre, samma sorts uppdrag, samma fokus på sex och våld.

Men på vilket sätt påverkar det här dig? Jo, du skriver i en . Ställ dig därför frågan vad du har gemensamt med andra författare inom samma genre. Har ni någon erfarenhet eller yrkesbakgrund som är samma? Har ni liknande utbildning? Fundera också gärna på vilka erfarenheter som inga andra författare inom genren har? På vilket sätt kan de skillnaderna göra dig till en unik författare med en egen röst?

3. Vilken bi-genre är det?

James Bond är anställd av MI6, den brittiska underrättelsetjänsten. Hans uppdrag är helt och hållet att utreda och lösa hot utanför Storbritannien. Flemings böcker är hälften action/äventyr och hälften reseberättelser. När Bond åker till USA eller Jamaica eller Japan är det, åtminstone vid den tiden, närmast oupplevda platser för de flesta britter, så han ägnar stor energi åt att skildra platserna. När Bond befinner sig på casinon eller lyxrestauranger är det också något som de flesta britter aldrig har besökt. Därför blir det exotiskt, och Fleming bygger vidare på det med språk och händelser som visar på skillnaderna. De platser Fleming beskriver har till och med behållit lite av sin mystiska framtoning än idag.

Det är här Gardner gör sitt första stora misstag. Av Gardners 14 böcker utspelar sig en majoritet inuti Storbritannien, åtminstone delvis. Han skildrar inte mycket som är exotiskt, ens med 1980-talsmått. Därför återstår frågan om vilken bi-genre Gardners böcker är (såsom Flemings böcker är reseskildringar). Svaret är, lite oväntat, byråkratiska research-skildringar. Som jag har beskrivit tidigare har Umberto Eco skrivit om vilken struktur Flemings Bond-böcker har:

1. M gör ett drag och ger Bond ett uppdrag

2. Skurken gör ett drag och visar sig för Bond

3. Bond gör ett drag och sätter tillfället stopp för skurken eller så sätter skurken tillfälligt stopp för Bond

4. Kvinnan gör ett drag och visar sig för Bond

5. Bond konsumerar kvinnan; tar ägarskap över henne eller börjar förföra henne

6. Skurken tar Bond till fånga (med eller utan kvinnan)

7. Skurken torterar Bond (med eller utan kvinnan)

8. Bond besegrar skurken (dödar honom, dödar medhjälpare eller hjälper till när de dödas)

9. Under konvalescens njuter Bond av kvinnan, men förlorar sedan henne

Utan att överdriva har Gardners Bond-böcker en helt annan struktur. Bonds chef, , har en mycket större roll i Gardners böcker. Han återkommer flera gånger. Och stora delar av den första delen av böckerna går ut på att M briefar Bond om bakgrunden: “Du vet, [Skurken] har stora investeringar i [Något affärsområde]. År 19.. kom han till [plats] och blev […].” Sådana här konversationer kan ta flera kapitel i början av böckerna. Man kan argumentera för att Gardners böcker är mer realistiska än Flemings, men det är nog få som plockar upp en Bond-bok för att få en kurs i spionage. Efter allt det här fanns det inte riktigt något utrymme för Bond att möta skurkarna, så det blir bara ett kort möte i slutet, vilket varken gör skurken spännande, eller berättelsen oförutsägbar. Ju fler möten mellan protagonist och antagonist, desto bättre.

Ditt eget skrivande kan drabbas av sådana här misstag också. Om du skriver i en framgångsrik genre, vad är det för unikt du för in i genren? Och är det något som folk över huvud taget kan tänkas tycka om? Eller är det bara något som du lagt dit för att du vill visa dig på styva linan?

Och framför allt, hur många gånger möts din protagonist och antagonist? Nästan oavsett hur många det är i dagsläget, lägg till ett möte till. Eller fler.

4. Varje tid har sin hjälte

Efter ett visst intresse för de första Gardner-böckerna svalnade intresset ganska snabbt. Det är exempelvis bara de tre första som finns översatta till svenska. Jag tror inte att det beror på att Gardners Bond så småningom minskade sin rökning (från 60 cigg om dagen på Flemings tid) och senare försökte sluta, eller att han bytte ut sin Bentley mot en Saab, eller att han ägnar delar av en av Gardners böcker åt att lära sig programmering, eller att han besökte Eurodisney – och gillade det.

Däremot tror jag att Flemings Bond är en spegling av vad det krigströtta brittiska folket behövde när deras imperium nyligen minskat radikalt, medan Gardners Bond inte har en motsvarande funktion. Britterna ser annorlunda på sig själva, efter och de omtumlande resultaten av oljekrisen på 1970-talet. Inte så mycket Sankt Göran mot draken (som Bond liknas vid i en av Flemings böcker), utan som den tidigare patriarken som förlorat sin makt.

Dessutom är det inte ens säkert att Flemings Bond hade kunnat tävla mot filmatiseringarna. Som det var, dog Fleming strax innan premiären på den tredje filmen, Goldfinger, som blev den första riktigt stora Bond-filmen (de första två var stora, men Goldfinger slog alla rekord, och den fjärde filmen, Åskbollen, är fortfarande en av de mest inkomstbringande filmerna någonsin!). Om Fleming fått fortsätta leva och skriva böcker, hade kanske han blivit ännu mer överskuggad av filmerna. Hans rollfigur hade förändrats, och det är inte säkert att han skulle lyckas hänga med.

Det där blir extra tydligt när man läser Gardners Bond-böcker, och inser att många av de egenskaper som Bond hade från början har ändrats: han är inte längre lika misogyn (vilket är bra), rasistisk (vilket också är bra), humorlös (vilket också är bra), och han röker inte lika mycket, etc. Det finns däremot inte så mycket nytt som Gardner har tillfört rollen. Han har tagit bort en massa saker utan att ersätta de egenskaperna, vilket gör Bond ännu mer tvådimensionell. Mer än så, faktiskt. Under 1980-talet blev det i AIDS-epidemins spår omodernt att ha sex med lika många personer i tät följd.

Men jämför med . Filmen The Bourne Identity (2002) hade ett mycket högt tempo som påverkade nästan samtliga efterföljande actionfilmer. Nästa Bond-film, Casino Royale (2006) var inget undantag. Det gick inte längre att göra actionfilmer på samma sätt som innan The Bourne Identity. Och Gardners Bond-böcker hängde inte med, på samma sätt som den sista Brosnan-filmen (2002) kändes passé redan när den kom.

Det du behöver fråga dig är därför följande: vilken tradition är min protagonist i? Är det en rollfigur som mina läsare kommer tycka är modern och intressant? Och har jag lagt till något till den traditionella sortens rollfigur som min protagonist tillhör, eller har jag bara tagit bort egenskaper?

Avslutning

Det var säkert ett ganska otacksamt uppdrag för John Gardner att följa i Flemings fotspår. Fleming var en riktigt duktig författare, med en egen stil. Gardner tvekade därför länge, men till slut vann remix-sidan. Det finns något att lära sig av det. Om han hade ställt sig fler av ovanstående frågor hade han säkert kunna göra mer av ett lovande projekt.