Vad du kan lära dig av Den gode, den onde och den fule

När filmen Den gode, den onde och den fule kom (1966) fick den rätt dålig kritik. Inte nog med att det var en spagettivästern – ett lite nedlåtande sätt att berätta att filmen gjorts utomlands, ofta utan den tidens stjärnor – den var dessutom våldsam. Och med sina 177 minuter var den betydligt längre än dåtidens standardspeltid på ca 100-120 minuter.

Få skulle då ha tänkt att det var en film som skulle komma att bli betraktad som en klassiker. Numera räknas Den gode, den onde och den fule inte bara som en av de bästa westernfilmerna någonsin, utan också som en av de bästa filmerna någonsin.

Det finns dock delar av filmen som nästan alla kritiker verkar ha missat. De flesta tar upp regin (till exempel Quentin Tarantino), fotot, Ennio Morricones musik, skådespeleriet, stämningen eller liknande. Visst är det element som har medverkat till att filmen har blivit så bra som den kunde bli. Men för mig är det intressanta vad man kan lära sig som författare. Låt oss för klyschighetens skull följa titelns mönster.

[Den här analysen innehåller spoilers för hela slutet. Men även om man vet hur det går är filmen totalt värd att se.]

Det goda

Jag vill till att börja med slå ett slag för intrigen. Den har många vändningar utan att för den delen bli svår att förstå.

Det som börjar som en hämndhistoria (Den gode gör Den fule illa, varpå Den fule ägnar en del av filmen åt att följa efter Den gode och därefter hämnas), får en intressant twist när Den fule tvingas rädda Den gode mitt i hämnden. Bägge blir senare krigsfångar, men lyckas var och en ta sig därifrån. Den gode och fule dödar tillsammans Den ondes män, men lyckas inte ta sig till ett ställe där en skatt finns nergrävd utan att ta sig genom ett militärt slag om en bro. Väl vid gömstället tvingas de duellera med Den onde innan de kan få tag på skatten. Därefter tvingas de komma på ett sätt att dela skatten jämlikt.

Intrigen kretsar kring en hemlighet om var en skatt är nergrävd. Genialiskt nog är hemligheten delad i två delar, varav publiken enbart får veta den ena: att skatten finns på kyrkogården Sad Hill. Den del av hemligheten som Den gode har fått reda på får vi inte veta förrän de sista tio minuterna innan slutet.

Varje vändning tar upp en hel sekvens av scener. Det är en av orsakerna till att berättelsen snarare känns episk än komplicerad. Exempelvis upptar fängelsecenen flera scener, enbart ur intrighänseende (det finns flera stämningsskapande och karaktärsskildrande scener invävda mellan och inuti scenerna nedan):

1. de har på sig sydstatsuniformer och tror sig träffa sydstatskavallerister, som dock visar sig vara nordstatare,
2. när de presenterar sig i fånglägret avslöjas det för första gången att Den onde (som tidigare verkat vara en indrivare eller revolverman) är nordstatssergeant,
3. Den onde försöker först locka ur Den fule hemligheten och börjar därefter tortera honom,
4. Den onde erbjuder istället Den gode att dela på skatten,
5. Den onde och Den gode rider iväg,
6. Den fule ska transporteras med tåg och vaktas av mannen som torterat honom,
7. Den fule flyr från tåget men är fastkedjad vid den döde vakten,
8. Den fule fritar sig från kedjan med hjälp av samma tåg som för honom till stan där Den onde och Den gode är

Varje sådan här hållplats i intrigen får gott om utrymme. Det är bara då som det går att karaktärisera och föra fram tema, etc, ordenligt. Låt intrigen ta sin tid.

Ytterligare en aspekt på intrigen är att filmen upprepar vissa saker. Repliken ”There are two kinds of…” återkommer tre gånger, en skurk från början anfaller Den fule senare, det finns två ökenvandringar och kanske mest tydligt återkommer hängningsmomentet fyra gånger: två gånger för att etablera mönstret, en gång för att bryta mönstret (vilket vi tror blir den sista gången) och slutligen en sista gång, där poängen är en helt annan: att Den gode ska komma en bit bort från Den fule så att han inte ska råna honom.

En av mina absoluta favoritförskuggningar finns tidigt i filmen, när Den gode har Den fule fastbunden över en häst och tänker lämna in honom för att få belöningen.

Den fule: ”I hope you end up in a graveyard… …with the cholera, and the rabies, and the plague!”

Det är precis på kyrkogården de hamnar i slutet av filmen.

Det onda

Filmen utspelar sig 1862, under amerikanska inbördeskriget. Det är en stor del av filmens tema, att visa upp krigets baksidor. Några exempel:

• vid flera tillfällen visas veteraner upp, med handikapp och ärr
• städer som är förstörda eller håller på att förstöras
• trötta, besegrade trupper som drar sig undan
• hur lätt det är att missta den ena sidan för den andra (visuellt gjort med damm som förvandlar nordstatare till sydstatare)
• i fånglägret finns en plågad orkester, en kapten som lider av kallbrand och lönlöst försöker få sina soldater att inte råna och plåga sina krigsfångar, och såklart tortyrscenen
• det stora slaget om bron, där nord och syd kämpar resultatlöst och regelbundet om en värdelös bro

Jag gillar särskilt att filmmakarna lät den vinnande sidan i amerikanska inbördeskriget stå för det hemska fånglägret för krigsfångar, istället för att enbart låta den förlorande sydsidan vara skurkar.

Att kriget pågår blir en del av filmens berättelse utanför filmen. Med andra ord, kriget återkommer och påverkar då och då intrigen. Till slut är det något som publiken instinktivt väver in i berättelsen, men ändå inte förstår den fulla vidden av. Exempelvis kommer scenen med bron som en överraskning. Det är inte bara en överraskning att det är en fullskalig krigsskildring i en film som tidigare varit relativt sparsmakad med statister, utan också en sorts förväntad överraskning med tanke på att kriget pågår. Man hade kunnat tänka sig en lika lång, och lika spännande, och till och med lika tematisk välskriven scen utan något inslag av krig – låt säga att Den gode och Den fule istället hade blivit sinkade av att några bybor hade velat ha hjälp med banditer, eller att de misstagits för tågrånare och tvingats skjuta sig fria – men det återkommande motivet med krigets fasor gör att scenen med bron är mycket väl vald. Den känns rätt, trots att vi inte hade kunnat förutsäga den innan den väl kom.

Det fula

Filmens originaltitel var inte Den gode, den onde och den fule. Eller Il buono, il brutto, il cattivo (vilket vänder på de två sista: Den gode, Den fule, Den onde). Originaltiteln var istället I due magnifici straccioni (De två fantastiska luffarna). Det för mig in på frågan om huvudpersonerna.

Till att börja med: det är långt ifrån tydligt att Clint Eastwoods rollfigur (i filmen kallas han ”Blondie”) är Den gode. Han dödar fler personer än de andra två tillsammans. Hans första agerande i filmen är att döda några män som tänker fånga in Den fule och sedan föra honom till sheriffen för att få pengar för honom, sedan skjuta ner honom från snaran när han ska hängas [det är lite oklart om det var första gången det skedde eller om affärsmodellen har använts tidigare, se bara de olika varianterna på Internet Movie Database], och sedan lämna Den fule i öknen och därmed sätta hela intrigen i rullning. Han har orimlig tur (när han ska hängas sprängs delar av huset, och när han leds ut i öknen för att dö stöter de på vagnen med den döende soldaten med hemligheten, samt när han hålls fången av Den onde råkar Den fule befinna sig i samma stad så att de tillsammans kan döda Den ondes män). Å andra sidan har han en moralisk sida som visar sig närhelst andra är i fara. Och han klappar en kattunge.

Namnet Blondie syftar naturligtvis på hans hår. I det italienska originalmanuset kallas han Joe (vilket också är namnet på huvudpersonen i föregångaren En handfull dollar [som utspelar sig efter den här filmen], som har samma poncho som Blondie hittar här). I övrigt är han Mannen utan namn.

Den onde (som i filmen benämns ”Angel Eyes”) kallades i originalmanuset för Sentenza, d.v.s. ”Dom”, medan Den fules namn Tuco nämns flera gånger. I själva verket är Tuco möjligen filmens huvudperson. Det är han som har mest utrymme, får en bakgrund, ligger mest illa till under störst del av filmen, och utvecklas mest. (Jämför frågan om vem som är protagonist i Gökboet som jag redde ut här.) Det som talar emot det är att Tuco (som kanske inte är någon skönhet, men knappast är Ringaren i Notre Dame, heller) som är huvudperson är att Blondie tömt hans pistol på patroner tidigare, så att han inte deltar på riktigt i slutscenens spännande duell. Jag tycker att det är närmast ett lyckokast att skådespelarens efternamn är , med tanke på just den scenen.

Jag skulle dock vilja hävda att Tuco är filmens trickster eller medlare, enligt Claude Lévi-Strauss tankemodell. Han står mitt emellan protagonisten Blondie och antagonisten Angel Eyes. Han är mindre moralisk än Blondie (det är han som börjar försöka få en större andel av pengarna, istället för att bara lämna Blondie i öknen retar han honom med vattenflaskan och parasollet, och han försöker lura Blondie på namnet på gravstenen), men inte lika känslokall som Angel Eyes.

The three main characters all contain autobiographical elements of Leone. In an interview he said, ”[Sentenza] has no spirit, he’s a professional in the most banal sense of the term. Like a robot. This isn’t the case with the other two. On the methodical and careful side of my character, I’d be nearer il Biondo (Blondie): but my most profound sympathy always goes towards the Tuco side…He can be touching with all that tenderness and all that wounded humanity. [Källa]

Just att de tre rollfigurerna går att se som motsatser är något jag också skrivit om tidigare. Dessvärre får varken Blondie eller Angel Eyes någon längre bakgrund, något som också Eastwood anmärkte på som en av filmens stora problem. Men det kan också vara det som räddar filmen.

Avslutning

Den gode, den onde och den fule håller förvånansvärt väl än idag. Scenen på kyrkogården är en av de bästa slutscenerna någonsin, och det är svårt att tänka att det hade kunnat sluta på något annat sätt. Vägen dit är också underhållande.