Umberto Eco – Struktur del 28

Det här är del 28 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.

Den italienske semiotikern Umberto Eco (han var en av grundarna av semiotiken) hade en period då han analyserade hur läsare anknöt till texter. I boken Role of the Reader (1979) analyserade han bland annat Ian Flemings böcker om James Bond. För den som undrar varför en forskare och intellektuell skulle ägna tid åt att analysera något sådant, när det är Bondfilmerna som är kända – och filmerna kanske inte riktigt är kända för att utmana sin publik intellektuellt – kan det vara bra att tänka på två saker: Flemings böcker sålde oerhört bra och de fick i allmänhet ganska god kritik. Inte minst fick Flemings popularitet en skjuts när John F. Kennedy meddelade att han hade på sitt nattduksbord.

Eco, som senare skrev den filosofiska deckaren , visade exempelvis på hur vissa drag återkom i flera av Flemings böcker. Det var inte menat som en kritik, utan en förklaring till att böckerna fungerade. Läsaren kunde vänja sig vid upplägget, eftersom det ”slutna” (d.v.s. ganska färdigtolkade) sättet att berätta gav läsaren precis lagom tuggmotsånd, till skillnad från de mer ”öppna” böckerna, såsom antiromanerna. Ecos sammanställning ser ut så här:

1. M gör ett drag och ger Bond ett uppdrag

2. Skurken gör ett drag och visar sig för Bond

3. Bond gör ett drag och sätter tillfället stopp för skurken eller så sätter skurken tillfälligt stopp för Bond

4. Kvinnan gör ett drag och visar sig för Bond

5. Bond konsumerar kvinnan; tar ägarskap över henne eller börjar förföra henne

6. Skurken tar Bond till fånga (med eller utan kvinnan)

7. Skurken torterar Bond (med eller utan kvinnan)

8. Bond besegrar skurken (dödar honom, dödar medhjälpare eller hjälper till när de dödas)

9. Under konvalescens njuter Bond av kvinnan, men förlorar sedan henne

Dragen kan återkomma och ordningen är inte alltid densamma. Eco menade att Flemings använder en variant med flera återkommande scener: två möten med skurken, tre spel, två förförelser och tre möten med kvinnor och att dessa varianter inte är sällsynta i . Lägg gärna märke till kvinnans roll i upplägget: hon har inte enbart funktionen att bli förförd, utan gör åtminstone två självständiga drag (4 och 9), och oftast är de stegen dubblerade.

Däremot saknar Ecos analys omnämnandet av en av de mer vanliga rollfigurerna: Bonds allierade. I praktiskt taget alla böcker finns en större rollfigur som fungerar som både guide och senare offer för skurkens aktiviteter. , som redan 1965 skrev en bok om Bond, räknade till och med Bonds allierade till ett av de mest återkommande elementen i böckerna. Deras förekomster skulle enkelt kunna läggas in i strukturen ovan, då som 2b (Bond möter en allierad), 3b (Bonds allierade guidar Bond i en ny värld), 5b (Skurken dödar eller skadar Bonds allierade), och 7b (Bond tar åter hjälp av sin allierade, eller dess kontakter). Rollen som guide bidrar till att göra världen mer komplex, eftersom det finns delar av den som Bond inte känner till.

Ecos teori har inte blivit särskilt spridd utanför litteraturvetenskapliga kretsar, även om många mer seriösa Bondfans känner till den och ibland använder Ecos analys även på filmerna. För den som själv vill använda sig av Ecos teori rekommenderar jag att lägga till just Amis rollfigur för att fördjupa världsbyggandet.

Jag rekommenderar också Ecos fascinerande bok PS till Rosens namn, där han beskriver sin författarprocess och hur boken kom till.

Nästa gång kommer vi, äntligen, till den första kvinnan i listan. Vilken seger. Återkom gärna.