Sean Connery och Kevin Costner i De omutbara
En fråga för dig som skriver: Hur skapar man spänning, känslor, framåtrörelse, tematik och löser samtidigt en av de frågor som annars skulle ha fått publiken lätt besviken?
Svaret är en orgie i spoilers. Och eftersom jag förstör slutet på andras texter har jag redan förstört slutet på min egen text genom att skriva svaret i rubriken.
Det finns och som trots att jag gillar Bond-filmerna har svårt för. Så här ser den scenen ut:
Skurkens medhjälpare har på något sätt misshagat skurken. Skurken mördar därför sin medhjälpare.
Tanken är att vi ska tycka att skurken är hemsk som mördar i egna led. Problemet är att det sällan är en person som vi bryr oss om och inte skurken heller. Alltså blir det varken spännande eller känslosamt.
Men de gör en annan sak rätt. De mördar också Bonds kunniga guider/mentorer. Det är ett mer effektivt drag. Anledningen är den här:
Som publik förstår vi att en hjälte inte klarar sig själv. Det behövs någon eller några som hjälper hjälten. Den funktionen är mentorn. Mentorn är ofta någon som har haft med antagonisten tidigare att göra eller som har talanger inom området, men som själv inte kan besegra antagonisten, som rektorn Dumbledore i Harry Potter-böckerna. Varför kan mentorn inte besegra antagonisten?
Det enklaste svaret är att mentorn är död. Det här ser vi gång på gång, och verkligen inte bara i Bond-filmerna. Ovan nämnde Dumbledore (och flera av Harrys andra mentorer), ovan avbildade Jim Malone i De omutbara, den gamle Zorro i The Mask of Zorro, Obi-Wan respektive Qui-Gon i Star Wars, Luther i Blåsningen, Gandalf i Sagan om Ringen, Merlin i legenden om Artur, Rockys mentor Mickey, Quint i Hajen, , etc, etc.
Att döda mentorn är helt enkelt en enkel väg ut.
Men det finns andra sätt också. Låt oss ta ett par korta varianter som kan göra det hela mer intressant:
- I När lammen tystnar hjälper seriemördaren Hannibal Lecter den unga FBI-agenten Clarice Starling att fånga en annan seriemördare. Varför kan han inte ta över jobbet? Dels sitter han i fängelse, dels har han sina egna planer (vilket gör att han talar i gåtor).
- I TV-serien Buffy blir mentorn Giles inte dödad, men han blir oskadliggjord just i avgörande situationer, vilket tvingar protagonisten att agera på egen hand. Det hade varit omöjligt att döda mentorn i alla avsnitt, men slag i huvudet kan ge samma effekt.
- I Scrubs skulle Dr Cox ofta kunna lösa JD:s problem på en minut, men hans mål är ofta mer långsiktigt: han vill att JD ska komma på svaret själv. Ibland har han dessutom egna problem som är större än JD:s ofta personliga problem.
- I en gammal deckare av John Dickson Carr får huvudpersonen ett uppdrag av mentorn, men blir sedan jagad av polisen, på uppdrag av mentorn. Mentorn vill att personen överlämnar sig till polisen, men huvudpersonen tror honom inte eftersom hans tolkning av fakta är att mentorn måste ha fel. Den sortens konflikt gör att upplösningen blir ännu mer förbluffande.
Med det sagt: det finns poänger med att inte ens ha någon mentor i texten. Det gör att protagonisten blir mer utsatt och att berättelsen blir mer oförutsägbar.
Men man kan också göra en variant där protagonisten slits mellan två mentorer. Eller om du vill vara mer äventyrlig: låta mentorn vara en kvinna.
Min favorit är dock den där antagonisten förvandlas till mentor. På det sättet tvingas man att hitta en ännu större antagonist. Den antagonisten blir riktigt svår att besegra.
Kommentera