Robert McKee – Struktur del 39

Det här är del 39 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.

Under 1970-talets början förvandlade high school-avhopparen Gary Shusett den privata Sherwood Oaks High School till en experimentell skola. Han bjöd in några av de största stjärnorna i Hollywood och bad dem att dela med sig av sina erfarenheter: Lucille Ball föreläste om komedi, Dustin Hoffman om skådespeleri, Sydney Pollack om regi och pjäsförfattaren och -regissören Robert McKee om att skriva. (För övrigt föreläste Syd Field vid samma skola.)

Det blev startskottet för en av de mest inflytelserika författarcoachkarriärerna någonsin. Det är svårt att överskatta hans inflytande som föreläsare och manuskonsult. Som Harvard Business Review presenterar honom har hans elever ”skrivit, regisserat och producerat hundratals hitfilmer, inklusive Forrest Gump, Erin Brockovich, Purpurfärgen, Gandhi, Monty Pythons galna värld, Sömnlös i Seattle, Toy Story och Nixon. De har vunnit 18 Oscarsstatyetter, 109 Emmys, 19 Writers Guild Award och 16 Directors Guild of America Award.” Varje kull nyanställda vid Pixar och flera andra filmstudios åker till McKees föreläsningar. Antalet personer han har föreläst för är , och antalet exemplar han har sålt av sin bok (1997) är flera hundra tusen.

Story omfattar nästan 500 sidor. Den kom alltså ut 14 år efter att McKee började föreläsa mer ordentligt om att skriva. Att han tog tid på sig efter att kurserna blev så populära är en av förklaringarna till att han börjar med att förklara vad hans råd inte handlar om: det är inte en formel, det är inte stereotyper, det är inte en genväg, det är inte ett sätt att avslöja några hemligheter, det är inte ett sätt att försöka gissa vad marknaden vill ha, det är inte ett sätt att visa förakt för publiken och det är inte ett sätt att härma andra.

Så vad har han att säga om struktur? På ett sätt skiljer sig McKee från de flesta andra som diskuterar struktur och det är att han inte anger ett särskilt antal akter som en text måste ha: han berättar hur den klassiska treaktsstrukturen, såsom Aristoteles beskrev den, ser ut, men säger i samma andetag att det finns många variationer av den grundläggande versionen. Precis som Syd Field anger McKee att akternas längd skapar berättelsens rytm: akt 1 är 30 minuter lång (eller ca 25%), akt 2 är 70 minuter och akt 3 är enbart omkring 20 minuter lång. Dessutom anges att berättelsen börjar med en Inledande händelse och slutar med en Upplösning (på kanske 2 minuters längd, och börjar följdaktligen omkring 2 minuter från slutet). 70 minuter i mitten är en stor del av berättelsen. Han fortsätter med att säga att problemet med den långa mittenakten löses genom att antingen lägga till biintriger eller flera akter. En berättelse kan, enligt McKee, ha betydligt fler än tre akter. Fyra bröllop och en begravning har fem akter, menar McKee, medan Jakten på den försvunna skatten har sju akter. McKee menar, som många andra, dock att hans tankar även fungerar i andra format än film. Hans egen bakgrund inom teatern är något han ofta återkommer till, och han ser inte film som den högsta filmkonsten, utan pekar istället ut TV som det utrymme där de bästa berättelserna kommer fram.

Om man ska ange någon slags grund för McKees strukturtankar blir det något sådant här:

1. Inledande händelse

2. Vidare komplikationer

3. Kris

4. Klimax

5. Upplösning

Antalet akter är åtminstone tre (även om det finns undantag, se nedan). Varje akt bygger på just förändring för en rollfigur via en klimaktisk scen.

I övrigt är McKee oerhört fokuserad på just varför man ska bry sig om historien som berättas. Det är en av orsakerna till att han är uppskattad: han nöjer sig inte med yttre händelser, utan vill veta varför han ska bry sig om textens ämne.

Dessutom tar McKee upp berättelser som är mer icke-konventionella. Han har bland annat presenterat följande indelning, som ytterligare förtydligar det som tidigare beskrevs av exempelvis Jean-Paul Sartre som antiroman:

Den presentationen innebär alltså att det finns berättelser som inte har några akter alls.

Själv har jag aldrig riktigt fastnat för McKee. Det handlar inte om att jag har svårt för ”guruer”, som John August har, utan snarare att jag har svårt för hans personlighet som besserwisser kopplat med viss okunskap och utdaterade schablonbilder, som Vanity Fairs Jason Zinoman har. Och Story är därtill svår att hitta i, med flera upprepningar, så att man inte lätt vet vid vilken gång något nämns en särskild aspekt tas upp.

Ändå finns det mycket att lära sig av McKee, men jag slår gärna också ett slag för att man tar reda på mer om McKee som person. The New Yorkers porträtt är läsvärt, liksom intervjun i The Rumpus. Vill man se McKee finns en längre intervju här. Det vore nämligen synd om den enda bild folk har av honom är den som sprids i filmen Adaptation, där han spelas av Brian Cox, en rollfigur som han delvis hjälpte till med att skapa inför filmen. Jag vill framför allt nämna två saker om honom. Han får ofta frågan om varför man ska lyssna på honom, med tanke på att han inte varit framgångsrik som författare (det stämmer inte riktigt, se ovan). Hans svar i den här intervjun visar på förvånansvärd insikt:

And did he think, I asked, trying to put it as tactfully as I could, that he’d had as much satisfaction teaching people how to write stories as he’d have had if he’d produced the film equivalent of War and Peace? McKee didn’t hesitate. ”Yes. There is an understandable point of view about what I do, that I’d rather be a writer, and nobody believes that I’d rather not. I was a successful writer. I made a living. I bought a home in Santa Monica and put a swimming pool in it with the money I made. I saw enough of my work on screen to realise that my talent was clear, but modest, and I would never be Ingmar Bergman. I just came to realise that this was the natural thing to do.”

Den andra saken kommer från inledningen av Story:

[B]efore entering the university, I deduced that the best possible life includes as many rounds of golf as possible, and therefore, I would become a dentist. ”Dentist?!” my mother laughed. ”You can’t be serious. What happens when they cure all teeth problems? Where will dentists be then? No, Bobby, People will always need entertainment. I’m looking out for your future. You’re going into show business.”

Nästa gång ska vi kika på en variant av Hjältens resa som inbegriper biintriger. Återkom gärna.