Det här är del 47 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.
2003 publicerade den amerikanske fysikern och mjukvaruingenjören Randy Ingermanson en artikel på sin blogg. Den fick snabbt uppmärksamhet, eftersom Ingermanson redan hade fått några priser för sina böcker om religion och action (den första från år 2000 handlar om tidsresor för att mörda aposteln Paul). Snart spreds hans snöflingemetod för att skriva romaner och han fick många tusentals prenumeranter på sitt nyhetsbrev. Det ledde till att han 2009 fick skriva boken (tillsammans med Peter Economy), som blivit en bästsäljare inom böcker om att skriva-genren. 2014 kom en uppföljare, .
Snöflingemetoden innebär tio steg, där man gradvis utökar från en en-meningsbeskrivning av idén till att skriva den första versionen av sin roman. Han varierar mellan å ena sidan att utöka intrigen – från en mening till ett stycke till en sida till fyra sidor till en lista över scener som behövs till ett par stycken för varje scen – och å andra sidan att ta reda på mer om rollfigurerna – från en sida om alla rollfigurer till en en-sides-synopsis från alla rollfigurers synvinkel till fullständiga biografier.
När det gäller strukturen förordar Ingermanson en treaktsstruktur, för att samordna de “tre katastrofer och en lösning” som är hans modell för en bra historia:
If you believe in the Three-Act structure, then the first disaster corresponds to the end of Act 1. The second disaster is the mid-point of Act 2. The third disaster is the end of Act 2, and forces Act 3 which wraps things up. It is OK to have the first disaster be caused by external circumstances, but I think that the second and third disasters should be caused by the protagonist’s attempts to “fix things”. Things just get worse and worse.
[Källa]
Men Ingermanson fokuserar mer på sekvenser av scener, och säger sig ha blivit inspirerad av Robert McKee, som han menar är den enda som har fokuserat på sekvenser som en del av berättandet. Ingermanson menar att man behöver 3-5 sekvenser för att bygga upp spänningen. Därefter händer något viktigt och spänningen sjunker undan, och då börjar man nästa sekvens av scener. Ingermanson menar också att sekvensen är nyckeln till att klara av att skriva bra synopsisar: om man försöker beskriva alla scener blir det för detaljerat.
Jag är för Ingermansons metod att arbeta sig uppifrån och ner i berättelsen steg för steg, och där har han verkligen gjort ett bra jobb med att förklara arbetsgången – särskilt för dem som tidigare försökt att bara improvisera fram sin text från början till slut, eftersom han inte ger särskilt många förmaningar. Särskilt omtyckta är Ingermansons exempel genom hela boken. Dessutom gillar jag att han lägger in tre katastrofer och ett slut, eftersom det ger mer material att jobba med än den lite mer vaga beskrivningen av en enda idé som byggs upp till en klimax.
Däremot tycker jag att Ingermanson ger för lite råd och hjälp för hur man faktiskt gör när man utökar de där meningarna till stycken och styckena till sidor. Om man inte klarar det utan Ingermanson klarar man det nog inte med Ingermanson heller. Han får det helt enkelt att låta för enkelt. Att han presenterar en struktur som i stort sett enbart går att använda på en särskild sorts bok är också rätt begränsande, särskilt som han inte anger något om att det finns andra strukturer att använda.
Min teori är att en stor del av Ingermansons popularitet är att han tagit de kunskaper som tidigare har spritts vitt och brett inom Hollywood och TV-branschen till skönlitteraturens arena. Om man tittar bakåt i strukturhistorien är det inte särskilt många som fokuserat på skönlitteratur, eftersom det går att gömma problem med struktur i prosan. (Den senaste är Maureen Murdock.) Det gör dock inget, om man framför allt läser Ingermanson för arbetsgången och inte för hans förenklade och inskränkta modell.
Nästa gång kommer vi besöka Nebraska. Återkom gärna.
Kommentera