Larry Brooks – Struktur del 44

Det här är del 44 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.

Amerikanen Larry Brooks arbetade sedan tidigt 1980-tal inom marknadsföringsbranschen. Han lärde sig mer om hur filmmanus skrevs (bland annat via Syd Fields bok) och började därefter hålla kurser i att skriva. Istället för att skriva film vände han sig dock mot skönlitteratur, och förde då med sig det han lärt sig från filmvärlden. Han menar bland annat att många romanförfattare inte känner till mycket av det som manusförfattare känt till sedan länge, delvis på grund av att böcker om att skriva romaner inte tar upp vad man ska skriva när, vad som följer på vilket annat, och varför. Försedd med dessa kunskaper fick Brooks flera smärre storsäljare från 2000 och framåt. Efter att många bett honom att sammanfatta materialet från sina kurser i en bok skrev han 2011 boken .

Boken kretsar kring sex kärnkompetenser (koncept, rollfigur, tema, struktur, att skriva scener och röst). Han vänder sig mot “organiskt” skrivande, d.v.s. sådant som bygger på att man skriver utan en plan, vilket han jämför med att lära sig att spela golf professionellt genom att bara slå vilt med klubban, utan att lära sig tekniken bakom. Han vänder sig mot kritiken mot att skrivande baserat på sex kärnkompetenserna leder till formelbaserade texter genom att hänvisa till att berömda arkitekter i sina mest uppseendeväckande verk också använder sig av de välkända reglerna om , etc. Att skriva utan kunskap om de sex kärnkompetenserna är bara att göra det svårare för sig själv.

Brooks presenterar en struktur som baseras på fyra akter, eller lådor, som Brooks kallar dem. Varje låda innehåller element som inte finns i någon annan låda, och om elementen presenteras i någon annan ordning blir texten mycket svårare att sälja.

1. Förberedelse (20-25% av boken): antyder antagonisten och vad som står på spel, utan att vi eller protagonisten förstår vad det betyder, vilket väcker vårt intresse. Presenterar också protagonisten i dess hemmiljö. Inkluderar en inledande händelse (tidigt) och en vändning i intrigen (strax innan slutet). Vändning 1 innebär första gången protagonisten får se antagonisten helt och hållet.
2. Svar (25-30% av boken): handlar om hur protagonisten reagerar på vändning 1 och det mål som blir följden av vändningen. Protagonisten vet fortfarande inte vad som händer. Avslutas med att protagonisten inser att allt inte är som det verkar (berättelsens mittpunkt).
3. Attack (25-30% av boken): visar hur protagonisten bättre förstår vad som händer och blir mer proaktiv, vilket leder till att protagonisten attackerar. Delen avslutas med vändning 2.
4. Avslutning (20-25% av boken): innebär att ingen ny information tillkommer. Protagonisten hittar en lösning och genomför den hjältemodigt. Om hjälten dör har den åtminstone innan dess löst ett större problem.

Brooks menar också att protagonisten genomgår förändras och genomgår ett nytt stadium under var och en av de fyra akterna: 1) föräldralös, 2) vandrare, 3) krigare, 4) martyr.

Dessutom menar Brooks att det finns åtta milstenar i varje berättelse (varav tre nämns ovan):

1. Öppningsscen
2. Intresseväckande scen, ca 10% in i berättelsen
3. En förberedande inledande händelse (eventuellt, eftersom den inledande händelsen också kan ligga i vändning 1)
4. Vändning 1, 20-25% in i berättelsen
5. Påminnelse 1, ca 37,5% in i berättelsen
6. Kontextförändrande mittpunkt
7. Påminnelse 2, ca 62,5% in i berättelsen
8. Vändning 2, ca 75% in i berättelsen
9. Avslutning

Brooks kallar milstolparna 5 och 7 för “pinch points”. Termen kommer från Syd Field (), och syftar på hur de “nyper” ihop historien så att de håller berättelsen på rätt spår. (För enkelhetens skull valde jag termen “påminnelse” ovan.) Brooks definierar dem så här:

A pinch point allows the antagonistic force of the story roaring onto center stage to announce itself and remind us of its dark intentions and inherent threat to the hero’s quest. To stick it right into our face so that we may fear and loath that which the hero fears and loaths.

[Källa]

Påminnelserna måste inte innebära att protagonisten möter antagonisten ansikte mot ansikte, men att läsaren gör det.

Med hjälp av dessa milstolpscener och de scener som ligger precis före eller efter, menar Brooks att man har två tredjedelar av hela berättelsen färdig.

Jag förnekar inte att Brooks har vissa poänger (såsom de sex kärnkompetenserna, och att romanförfattare ofta har mer att lära än manusförfattare), men Story Engineering är väldigt omständlig och rörig att läsa. Ganska ofta beskrivs saker flera gånger, lite i taget, blandat med andra saker, så att man får läsa länge för att få reda på vad han syftade på i rubriken och ibland kommer svaret inte förrän flera rubriker senare. Mycket av det som handlar om struktur har han tagit direkt från Syd Field, som uttrycker sig mer lättförståeligt, om man kan med att läsa en bok som handlar om att skriva filmmanus. Ändå har Brooks snabbt fått stor spridning, och han har därefter skrivit två böcker till om att skriva, Story Physics och Story Fix. Hans blogg är också uppskattad.

Nästa gång kommer vi att titta närmare på en kattbaserad struktur. Återkom gärna.