Kristin Thompson – Struktur del 43

Det här är del 43 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.

Det är möjligen svårt att få överblick när det finns så många som har skrivit om struktur, men det namn som var mest spritt i Hollywood (jag återkommer snart till andra sorters författare) var under många år Syd Field, som baserade sin struktur på Aristoteles. Båda förespråkar en treaktsstruktur, d.v.s. att berättelser är indelade i början, mitt och slut. Den som ville sälja till Hollywood var därför nästan tvungen att följa Fields paradigm – eller som George Lucas, följa Joseph Cambells Hjältens resa. Campbell, som ofta ses som bättre lämpad för sagoliknande berättelser, inklusive mytologier, var baserade på en stor .

1999 kom filmvetaren Kristin Thompsons bok . Där presenterade hon hur hon har undersökt hur väl Fields treaktsstruktur stämmer med verkligheten. Hon menade att Fields treaktsstruktur är arbiträr och att det inte finns något som säger att det måste vara just tre akter. Fields andra problem, menar Thompson, är att akt 2 är så lång, drygt halva texten, att den är otymplig att skriva. Istället går Hollywoods filmer att dela in i fyra delar/akter som är lika långa och skils åt av varsin vändpunkt:

1. Presentation

2. Komplicerande händelse, som ofta fungerar som en andra presentation, och skapar en helt ny situation efter den första vändpunkten

3. Utveckling, som ofta består av en serie fördröjningar och hinder för att inte inte intrigen ska bli för komplicerad eller sluta för tidigt, och avslutas med den sista biten information som behövs för att leda upp till klimaxen

4. Klimax

Ofta finns också en epilog.

De här tankarna (som Field för övrigt lekt med tidigare) byggde på tillräckligt med studier för att övertyga många om att Thompson hade hittat ett lämpligare sätt att dela in berättelser. Fyra akter ger en mittpunkt, vilket ger stöd när man ska skriva, men också en naturlig paus i berättandet och ytterligare skjuts framåt. Numera pratar därför många i filmbranschen om fyraaktsstruktur, i Thompsons kölvatten.

Tillsammans med bland andra maken David Bordwell har Thompson skrivit fler böcker och är fortfarande aktiv som filmanalytiker, och då inte bara av typiskt ”hollywoodska” filmer. Hennes namn är respekterat, men just den halv-akademiska stilen samt bristen på analyser av böcker och andra sorters texter gör att hennes något mer faktabaserade analyser (jämfört med Field och för den delen Aristoteles) inte har blivit särskilt spritt utanför filmbranschen. Personligen tycker jag att hennes Storytelling in the new Hollywood har många styrkor, framför allt kanske att varje film hon analyserar får mycket utrymme utan att det blir tråkigt.

Nästa gång tittar vi närmare på en berättelseingenjör. Återkom gärna.