Kan du se in i framtiden?

Det är lätt att skrocka och skoja om att “det är svårt att sia, särskilt om framtiden.” Jag är själv skyldig till det. Men framtidsstudier är en riktig grej. Och det finns en stor poäng för författare att lära sig om hur man ser in i framtiden, eftersom det är det läsarna gör och de är i regel mycket duktigare på det än författarna. Det är en av orsakerna till att så många böcker är tråkiga. Om du kunde förutsäga vad läsarna förutser skulle du kunna göra böcker som inte blir så tråkiga.

Därför är frågan: vill du lära dig hur man gör?

Böcker är ett slags tävling mellan författare och läsare. Båda försöker lista ut hur den andra tänker. På det sättet är det som relationen mellan en trollkarl (Joe Labero-sorten, inte Gandalf-sorten) och publiken. Bådas mål är underhållning.

Det finns en till likhet med trolleri: publiken tror att den vill veta hur tricket går till, men samtidigt blir den ytterligt besviken om den lyckas lista ut . Därför måste man som författare (och trollkarl) se till att hela tiden ligga flera steg före läsaren för att inte läsarna inte ska bli besvikna.

Den där tävlingen kan man utnyttja som författare för att hålla läsaren på halster länge, så länge det bara går.

Men hur gör man då?

En dålig förebild

Låt oss börja med att visa hur man inte ska göra. Tänk dig att du har en 22-årig man och en 21-årig kvinna, som blir kära i varandra. Här kan du, som läsare, antagligen redan lista ut hur det kommer att gå: det kommer att uppstå någon form av hinder, men till slut kommer paret att få varandra. Det har inte hänt än för läsaren, även om du som författare har planerat både hindren och slutet. Det kommer när läsaren har kommit längre fram i texten. Med andra ord kan läsaren se in i framtiden.

Det kan fortfarande finnas skäl för läsaren att läsa den berättelsen. Först och främst finns det något bekvämt i att låta bli att läsa något som upprör och överraskar, och man ska inte underskatta det behovet. Dessutom kan det finnas en miljö eller karaktärer som är tillräckligt intressanta, eller språk eller humor eller andra intriger eller ett djupare tema, som tillsammans eller enskilt gör texten värd att läsa, trots att grundhistorien är banal och förutsägbar.

Alla bra författare försöker dock göra något mer med grundhistorien. Skälet är enkelt. Om författaren inte gör något mer med grundhistorien måste allt annat vara perfekt för att det ska fungera. Det är lättare att göra något i grundhistorien.

Här finns det säkert några som invänder att det är så här med genreberättelser. Fortsättningen på invändningen är vanligen att a) “men så skriver inte jag” och den invändningen bygger ofta på att man lägger till något som automatiskt gör berättelsen värd att läsa (se ovan). Ofta är det just språk eller tema som man bygger det hela på. Eller b) “och det är så människor vill ha det” och den invändningen bygger på ett slags inbyggt förakt för läsarna som bara gapar och sväljer utan diskriminering, vilket är uppenbart falskt. Oavsett vilken invändning man har skulle jag alltså vilja tipsa om en helt annan inställning, nämligen att man ser det som sitt jobb att underhålla läsarna. Du får uppmärksamhet så länge du underhåller dem.

Tre sätt att förutsäga framtiden

För att kunna göra berättelser mer oförutsägbara, behöver man som författare lära sig hur läsare fungerar, och framför allt när det gäller hur läsare förutsäger vad som kommer att hända. Jag tänkte presentera tre sådana tekniker. Det finns fler, men de här räcker för tillfället.

1. Det som kommer upp, kommer också ner

Logik är en av hörnstenarna för att förutse framtiden. Vi människor är ganska bra på att använda logik. Läsarna har förstås snappat att vi författare använder oss av logik när vi skriver våra berättelser och de använder vårt vapen emot oss. Vissa författare försöker då frångå logik (och ibland förstånd) för att lura läsarna, men ofta slutar det bara med att de, författarna, blir besvikna, när läsarna överger dem. Läsarna vill ju ha logiken. I själva verket kräver de att berättelser är logiska. Känslor och sånt är viktigt, men om berättelsen inte är logisk, då minsann blir det inte nådigt.

Så hur använder läsarna logiken för att förutse vad som ska hända? Här är några exempel:

• om du säger att en rollfigur står inför ett val mellan två saker, förstår läsarna att en av två saker kommer att hända
• om du introducerar en rollfigur, förväntar sig läsarna att den ska ha en poäng
• om du låter din huvudperson göra något elakt mot en hemsk rollfigur, förstår läsarna att “offret” kommer tillbaka för att hämnas
• om du ger en rollfigur ett verktyg eller ett föremål med ett specifikt användningsområde, listar läsarna ut att det verktyget kommer att användas
• om något händer en gång, förstår läsarna att det kan hända flera gånger

Logik kanske inte låter så spännande, men det är ett av de starkaste verktygen läsarna har emot dig, eftersom du måste använda logiken. För lite logik och läsarna kommer att klaga. Använd logiken fel, så tycker läsarna att du blir förutsägbar och tråkig.

2. På giganters axlar

Dina texter är inte de första texterna läsarna stöter på. För varje text har läsarna lärt sig mer om hur berättelser är uppbyggda och vad som ingår. Med tanke på att det nästan är omöjligt att undvika att härma andra berättelser, antingen det är medvetet eller omedvetet, blir chansen bara större att läsarna ska lyckas lista ut hur det ska gå långt innan du kommer dit.

Så hur använder läsarna förebilder för att förutse vad som ska hända? Här är några exempel:

• om du berättar i en stil, kan läsarna snart förutse vad som ska hända, baserat på genren
• om du skildrar en viss plats, kommer läsarna att associera till andra berättelser som utspelar sig på samma sorts plats
• om du har en viss sorts rollfigur som huvudperson, tänker läsarna på andra liknande rollfigurer och listar snart ut hur rollfiguren kommer att agera
• om du bryter mot de etablerade reglerna inom en genre kommer läsarna antingen att se dig som okunnig eller som “krånglig”
• om du försätter rollfigurerna i en situation som förekommit i andra verk, kommer läsarna att förvänta sig samma sorts tema
• om du försätter rollfigurerna i en bekant situation, kommer läsarna att komma ihåg hur tidigare rollfigurer har tagit sig ur de situationerna

Det blir allt svårare att komma förbi läsarnas minnesnivåer. Men utan det har du inte en chans att överraska läsarna.

3. Om du ger dem lillfingret, tar de hela armen

Att läsarna blivit mer medievana betyder också att de tagit till sig berättargrepp som författare tidigare “kommit undan med”. De har i många fall lärt sig från andra berättelser (se ovan), men ibland har de också lärt sig greppen i skolan, på skrivarkurser, från recensioner och analyser i tidningar och på nätet, eller via sajter såsom Internet Movie Database eller Wikipedia.

Så hur använder läsarna sina kunskap om berättargrepp för att förutse vad som ska hända? Här är några exempel:

• om du låter huvudpersonen bli räddad av någon annan, blir läsarna troligen besviken och anklagar dig för att använda en deus ex machina-lösning
• om du planterar en romans med ett par ögonkast, kommer läsarna att lista ut vad som är på väg att hända
• om du inte planterar något som kommer i slutet, saknar läsarna det och tycker att du “fuskar”
• om du är för tungfotad när du lägger ut villospåren, börjar läsarna att misstänka att något annat är i görningen än vad du vill göra sken av
• om du försöker göra din huvudperson för sympatisk, kommer läsarna att undra över om du inte svartmålar motståndaren alltför mycket

De bästa kunderna är de som kan något, sägs det. Men när det gäller läsare blir det lätt för mycket av det goda. De som kan berättarteknik blir som tankeläsare.

Så hur gör man?

Tycker du att det här verkar svårt? Hur överlistar man en tankeläsare som kan minnas massor av tidigare exempel och som dessutom kan tänka logiskt?

Fundera över det. Gör det verkligen. Det där är utmaningen för dig varje gång du ska skriva en berättelse. Och det blir i tur och ordning värre, bättre och mycket värre.

Det som gör saken värre är att jag i min nästa bok, Författarens strukturbok, kommer att visa att läsarna har fler sätt att förutsäga vad du kommer att skriva om.

Det som gör saken bättre är att jag i Författarens strukturbok, kommer att visa flera metoder för att göra det betydligt svårare för läsarna att förutsäga vad du kommer skriva om.

Det som gör saken mycket värre är att du får vänta tills Författarens strukturbok är klar – om du inte kommer på några egna lösningar. Lycka till!