Hur jag vet att ditt manus kommer att kunna bli bra

Jag kommer snart till min poäng, men först en kort utvikning: Häromdagen var jag med min 8-årige son på utflykt. Vi gjorde saker nästan hela dagen: promenerade, köpte saker, åt på restaurang, lekte på en äventyrspark, pratade, tittade på underliga och roliga och spännande människor och när vi kom hem berättade han för min sambo att han hade sett en guldfärgad amerikanare och att jag hade stått på en gungande delfin.

Och saken är att det där förklarar så himla mycket.

Tidigare har jag beskrivit att de manus jag får in som lektör i stort sett går att placera in på en tiogradig skala. Jag fattar att det inte är roligt att få tillbaka ett lektörsutlåtande som ligger på den nedre delen av den skalan. Att jag berättar för mina klienter var jag bedömer att de ligger handlar dock inte bara om att peka på fel, utan på att jag vill ge dem en rättvis chans att ta sig längre upp på skalan. Utan den rättvisa speglingen är det svårt att ta sig vidare.

Men det finns genvägar.

(Är du intresserad?)

Tricket finns i det som min 8-åring tog upp efter den där utflykten: Känslor. Det som gjorde störst intryck på honom var den guldfärgade amerikanaren, eftersom han inte sett något liknande tidigare (förvåning), och att jag stod på delfinen, eftersom det var roligt att jag deltog i hans lek (samhörighet).

Det är likadant med berättelser. Känslorna är en genväg till de högre nivåerna på den tiogradiga skalan. Varför? För att det är så sällsynt att någon berättare lyckas med att få till en story så att den framkallar känslor.

Det händer nästan aldrig i förstaversioner som jag läser! Jag läser manus som får till storyn (en del), rollfigurerna (färre) och möjligen språket (de flesta är okej, men inte mer). Däremot är det mycket, mycket sällan som någon får till känslorna, ens efter flera versioner. Min poäng är inte att du ska strunta i storyn, rollfigurerna eller språket, utan bara att du bör se till att det här finns med på den långa listan över saker du behöver se till att du fått med innan du skickar iväg ditt manus.

Till exempel:

• Om du har med skämt eller roliga situationer, se då för sjutton till att de är roliga (får läsaren att skratta eller le).
• Om du har med sorg, se till att den griper tag (får läsaren att gråta eller känna en klump i halsen).
• Om du har med osäkerhet, se till att det är tydligt (får läsaren att undra vart berättelsen är på väg).
• Om du har med närhet, värme och kärlek, se till att det märks (får läsaren att känna sig kär eller trygg, eller för den delen kåt).

Att jag betonar det här så mycket beror på att det är så sällsynt, ens i böcker som görs av stora förlag, och det kan innebära mycket positiva saker framöver att lägga lite extra tid på det.

Hur jag vet att ditt manus kommer att bli bra

Som lektör är det lätt att bli luttrad utan att egentligen mena det, eftersom få berättelser sticker ut. Men det finns några saker som får till och med luttrade lektörer att sitta upp och läsa noggrannare, och för en stund glömma bort sitt uppdrag. Det är nästan aldrig en bra story, även om det förekommer coola vändningar. Det är nästan aldrig heller vältecknade rollfigurer eller superb gestaltning, även om det också tillfälligt kan skapa uppmärksamhet. Nej, det lättaste sättet att förföra en lektör är genom att framkalla känslor.

När jag läser en text och författaren har lyckats få fram något mer än det som står på sidan: förundran, ångest, skam, försiktighet, inspiration, irritation, rastlös, etc, då slappnar jag av och köper mer av storyn, rollfigurerna, världsbygget, gestaltningen, researchen och tematiken. Jag gör det för att det är så sällsynt, att jag då känner mig bekväm med att författaren då har gjort sitt jobb även på andra områden.

Det är bland annat därför sådana där giffar har blivit så populära. De visar upp känslor, något som också får oss att relatera till det som berättas.

Känslorna är vägen in. Utforska med andra ord fler känslor. Här är fyra listor över känslor du kan börja med: 1, 2, 3 och .

Hur gör man?

Går det att sikta in sig på en känsla och sedan skriva den? Jag vet inte. Men jag tror att det finns mer effektiva sätt. Att researcha fram hur känslan “ska” skildras är bara snäppet bättre, men det är i alla fall bättre än att inte ta hänsyn alls till hur läsaren ska känna.

Jag är en stor vän av att skicka iväg sitt manus på testläsning, både hos betaläsare och till lektörer. Det är ett ypperligt sätt att se var känslor saknas och var de skickar läsaren på fel spår.

Men ett enklare och mer ögonblickligt sätt är att leva sig in i känslan när du skriver. Känn på känslan, ta fram den och låt den genomsyra dig.

• Skriver du roliga scener utan att skratta själv, är chansen ganska stor att det inte blir så roligt. Det är därför komediserier från USA ofta skrivs av en stab som skrattar mycket. (En skräckberättelse: jag såg en gång manusförfattaren till sitcomen gå in själv i ett konferensrum för att skriva manuset. Däremot hörde jag aldrig något från det rummet medan han skrev. Den blev aldrig någon succé, den serien.)
• Skriver du om sorg och förlust, låt tårarna rinna. Ta fram andra sorgliga saker ur ditt liv och förvandla det till något du kan använda i berättelsen.
• Skriver du om oförutsägbara saker, blir det bäst om du det finns saker som förvånar dig också. Saker som du ärligt talat inte förstår själv och känner dig lite orolig för.
• Skriver du om kärlek, behöver du själv kunna känna kärlek för rollfiguren du beskriver. Låt dig själv bli kär och förförd, särskilt om det är något någon av dina rollfigurer ska bli.

Du blir en ledning för känslorna från ditt inre till tangentbordet eller pappret. Det här är jobbigt och tar rejält på krafterna. De flesta orkar inte, eller tror inte att de orkar, känna så mycket. Jag tror att det är en myt att man inte orkar. För även om det är jobbigt, så är det också så tillfredsställande som författare. De känslorna blir dessutom både en källa till känslor för läsaren och en investering för dig som författare, som gör det lättare att marknadsföra boken. Ju mer du känner att du lagt in av dig själv, desto större blir insatsen senare och desto svårare att bara låta andra låta bli att köpa den. Då kämpar man hellre för att de ska köpa boken.

Till yttermera visso kommer sådana här stunder:

Ju fler känslor, desto fler starka minnen, ungefär som min son fick. Det är också viktigt.

Är det här det enda sättet?

Du kanske inte skriver på det här sättet. Det är helt okej. Jag säger inte att du måste sluta med att planera eller att improvisera din berättelse. Tvärtom. Jag är en stark företrädare för att författare ska använda den metod de trivs bäst med. Min poäng är istället att i själva skrivandet, så finns det en enorm styrka i att öppna kranen för dina känslor och leva dig in.

Men du måste alltså inte.

Vad du däremot behöver i så fall är något som är lika bra eller bättre, för att ha någon chans att ta dig upp till toppen på den tiogradiga skalan. Det sker nämligen inte av en slump. Det kan vara avancerad planering eller enorm tur eller fullständig känslokyla eller arbete i grupp eller något annat liknande. Men en del sådana författare blir ganska nedlåtande mot dem som känner saker, och det är inte schysst.

Med andra ord, respektera andras sätt att skriva.

Och om du inte är en fenomenal planerare, eller har fantastisk tur, eller är fullständigt känslokall eller arbetar i en extraordinär grupp, borde du åtminstone testa att skriva genom att öppna ditt hjärta och låta det spilla ut över tangentbordet. Det är nämligen en av metoderna för att ta dig lite längre upp på den tiogradiga skalan och jag kan nästan lova att du inte kommer ända upp till den översta nivån utan dina känslor.

Tänk på hur glad det skulle göra dig.

 

Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare

På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.

Jag har publicerat över tio böcker, inklusive några stycken om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.

Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, .