Hinder som hintar

Utan hinder blir det inte mycket till berättelse. Huvudpersonerna behöver något som ligger i vägen, så att de inte når målet för snabbt. Den här gången ska jag dock inte berätta om hur man skriver hinder, utan hur man väljer hinder.

Det är enkelt att hitta på hinder om man sätter sig ner och funderar. Men alla hinder är inte lika bra. Om man hittar fel hinder blir berättelsen lidande. Givetvis handlar det om att göra hindret så oöverstigligt som möjligt, så att protagonisten får kämpa så mycket som möjligt för att nå sitt mål. I sin tur handlar det om hur man skriver, och det skulle jag inte skriva om idag…

Det viktiga är istället att hitta hinder som hänger ihop med historien man vill berätta, så att berättelsen inte flaxar omkring hur som helst.

Till att börja med får man kika på protagonistens mål. Det hänger ofta ihop med hur berättelsen börjar på något sätt, till exempel så här:

Början av berättelsen: Protagonisten förs bort från sitt hem

Mål: Protagonisten kommer hem

Innan målet finns ett massivt hinder, det allra största tänkbara. Det kan vara en person eller en armé, en känsla eller en tradition, eller något annat. Om du inte har något sånt hinder, blir det inte mycket till klimax i berättelsen.

När du väl har klimaxen, är det lättare att hitta hindren för resten av berättelsen. Det är nämligen i regel en god idé att låta hindren ge ledtrådar till vad som komma skall. De olika hindren sprids ut och blir miniversioner av olika varianter av klimaxen.

Låt mig ta ett exempel:

Om din berättelse slutar med att protagonisten kommer hem och klimaxen består av en stor domstolsscen, då kan du låta en mindre domstolsscen ligga tidigare i berättelsen. Men du kan också titta på några av de element som utgör klimaxens domstolsscen. Skulle åklagarens strategi gå ut på att betona protagonistens dåliga sidor, då kan ett tidigare hinder i berättelsen gå ut på att vi ser hur samma dåliga sida orsakar andra problem för protagonisten.

Att planera berättelsen baklänges på det här sättet gör att du kan vara säker på att det finns en tydlig framåtrörelse och en sammanhållen berättelse. Vanligtvis går det ganska enkelt att hitta element i slutet som lämpar sig att göra mindre hinder av, om slutscenen är tillräckligt bra utvecklad. Med andra ord: ju bättre slutscenen är, desto enklare är det att göra historien som leder upp till den. För den som inte har någon slutsscen blir det här en utmaning.  Då måste man först hitta en hel serie hinder och därefter komma på en slutscen som är ännu större än de saker som kommit tidigare i berättelsen. Därför rekommenderar jag ofta att man skriver berättelser med slutet i åtanke. Rätt utfört gör det berättelsen elegant och väl strukturerad.

Hindren måste inte komma från slutet på berättelsen heller, utan kan komma från någon av de andra stora scenerna. Som i fallet med Indiana Jones och ormen ovan.

På frågan om det här handlar om plantering (eller förskuggning som det ibland kallas) är svaret “ja, men…”. De flesta författare brukar planterar händelser eller rollfigurer genom exposition. Jag tror att det delvis är ordet plantering som lurar folk att göra fel. Planteringar ska nästan alltid ske genom någon slags konflikt. Typexemplet är Tjekovs bössa på väggen, som sedan avlossas i akt 3. Mitt problem med det exemplet är att vi för enkelt fattar vad som ska hända. Kanske inte exakt, eftersom vi inte vet vem som kommer att bli skjuten, men tillräckligt nära för att det inte ska bli en överraskning. Istället förordar jag därför att man tänker i termer av hinder som hintar om slutet. Då riskerar det inte att bli lika förutsägbart.

Vissa författare kan inte arbeta genom att skriva baklänges. Det är okej. För dem brukar jag istället föreslå att de skriver klart sin förstaversion, så att vi kan titta på slutet tillsammans. Därefter kan vi avgöra om hindren som kommer dessförinnan på något sätt hintar om slutet, eller om vi annars kan förändra eller lägga till element så att det blir så.

Ett sista tips: låt åtminstone ett av hindren, men gärna alla, hänga ihop med temat på historien. Annars riskerar du att temat bara blir något som hänger där, för sig själv, och gör berättelsen yxig och klumpig. Det vill vi ju inte.