Kakor
Kakor är onyttiga, men goda. Dessutom är de fantastiska när man ska skriva berättelser eller faktatexter. Fast då gäller det att man använder syltsnittar.
Ja, jag menar allvar. Och du riskerar inte ens att få smulor i tangentbordet.
Jag använder syltsnittar hela tiden. Det gör du också, fast utan att du visste att det hette syltsnittar.
Det hela började med . I ett av sina TV-program sa han:
Det är roligare att säga att jag ska gå och äta en syltsnitt än att säga att jag ska gå och äta en kaka.
(Jag har inte hittat själva källan, men på Flashback finns det åtminstone någon mer än jag som kommer ihåg det.)
Tänk dig själv: istället för att använda ett allmänt ord, använd ett mer specifikt. Det kan låta självklart, men du anar inte hur ofta jag läser manus som hela tiden kallar det kakor istället för att nämna syltsnittar. Författare skriver att någon tog bilen, eller att träden började gulna, eller att paret dansade till den romantiska musiken. Visst kan du hitta på syltsnittarna istället för kakorna i de exemplen?
Men inte nog med det. Många författare skriver inte ut antal, utan att det kom flera poliser och undersökte mordplatsen, att det stod i tidningarna om huvudpersonens skandal, eller att släktingarna var jobbiga. Att ange exakt hur många det var är allmän gestaltning, medan att berätta vilka det var är mitt favoritsätt att gestalta.
Det går inte alltid att använda sig av syltsnittar, förstås. Det tar en massa utrymme och läsarfokus att nämna bilmärken, unika rollfigurer och deras yrken, specifika låtar, och andra syltsnittar. Det är svårt att ange någon gräns för när man ska använda sig av syltsnittar och när det räcker med kakor, men jag brukar rekommendera att man tänker på vad syftet med scenen eller texten är. Om du vill framkalla känslor eller diskutera idéer med läsaren kan syltsnittarna vara en bra metod. Skulle du däremot vara ute efter att fokusera läsaren på något särskilt, till exempel en drastisk förändring (ingen bryr sig om den planka man blir slagen i huvudet med är av björk eller ek), eller om du vill att läsaren ska fokusera på något som kommer längre fram och inte fastna just där (dina rollfigurer kanske är fast i Örebro och nästa sak i intrigen äger rum i Hallsberg), då är det läge att hoppa över syltsnittarna just där. Det kallas för taktkänsla.
Men det finns mer inuti Lindströms citat:
Det finns vissa ord som är roligare än andra. De har en inneboende komik i sig. De som arbetar med humor brukar säga att ord som innehåller (p, b, t, d, k, och g) är roligare än andra ord. I det här fallet, i ordet syltsnitt, finns det flera t-ljud, men hela ordet är dessutom ganska snärtigt (två korta stavelser). Jämför med , som har ett helt annat ”sound”, och som därför inte är lika roligt. Den här sortens genrekunskap (vad som är roligt, vad som är skrämmande, vad som är romantiskt, etc) hänger ofta ihop just med valet av syltsnittarna. En text som är mer mystisk än rolig skulle därför inte ha varken en syltsnitt eller en madeleinekaka, utan kanske en (eftersom Budapest låter så mystiskt) eller en semla (på grund av och den gömda mandelmassan). Anpassa därför syltsnitten efter tillfället.
Avslutning
När du har börjat fundera i termer av syltsnittar, kommer du aldrig att glömma dem. Dessutom kommer du alltid att fundera på hur de smakar egentligen.
Uppföljning
Uppdatering den 19 september 2016: Efter att ha tryckt ”spara” insåg jag att det här greppet är besläktat med ett annat namn. Det är Kingsley Amis som i kallade det för ”Fleming-effekten”, som definieras så här: ”the imaginative use of information, whereby the pervading fantastic nature of Bond’s world … [is] bolted down to some sort of reality, or at least counter-balanced.” Fleming använde ofta varumärken som ett sätt att få hans ganska orealistiska berättelser att verka mer realistiska.
Elisabet Norin kontaktade också mig under dagen och skrev: ”[S]amtalet om olika bakverk, mellan Lindström och Luuk finns återgivet i Tre enkla regler finns inte … Det var så klockrent att jag började använda det direkt och filmen det handlade om var Vuxna människor… Programmet var Sen kväll med Luuk.” Trots att jag har många böcker om att skriva hade jag inte läst Norins bok, men jag måste antingen ha sett programmet (vilket är osannolikt, eftersom jag inte tittade på En sen kväll med Luuk), eller så använde Lindström uttrycket vid flera tillfällen. Tack dock till Norin som spårat en möjlig källa.
Kommentera