Det här är del 19 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.
Den amerikanske dramaläraren George Pierce Baker hade ett komplicerat förhållande till sina elever, bland andra Eugene O’Neill. Eleverna verkar ha känt sig instängda i Bakers regler, men gillat honom som person. 1919 gavs hans anteckningar inför kursen i dramatiska skrivande ut som bok, Dramatic Technique. Vid den tidpunkten publicerades inte så många böcker om pjäsförfattande och Bakers bok blev därför någorlunda spridd. En sak som Baker tog upp till skillnad från många tidigare författare var idén om att skriva med fokus på situationer.
“Den ovane dramatikern behandlar situationen som om dess värde låg i dess mest klimaktiska ögonblick. Ofta är det dock lika mycket känslomässigt nöje för publiken att arbeta sig fram till klimaxen som i själva klimaxen.” (s 93-94)
“Som Dumas den yngre sa: ‘Innan varje situation som en dramatiker skapar bör han ställa sig tre frågor. Vad skulle jag göra i den här situationen? Vad skulle andra göra? Vad borde man göra?'” (s 95)
Fokuset på situationer, snarare än på dramaturgi, har Baker gemensamt med ganska många framgångsrika författare. En sådan är succé-TV-serien Dr Who:s författare Russell T. Davies, som i den utmärkta boken . Det betyder inte att verk skrivna med situationer inte går att analysera med någon av de övriga metoderna – eller tvärtom – men för vissa författare kan det vara skönt att veta att man inte måste arbeta efter någon annans “recept”.
Nästa gång åker vi på en rysk Propp (sic!). Återkom gärna.
[…] här är del 20 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar […]