I det förra inlägget (Att vilseleda utan att ljuga) skrev jag om hur Michael Tappers tjocka bok om svenska polisromaner och -filmer nästan helt saknade kvinnliga författare, vilket är märkligt med tanke på a) att boken är så tjock att de hade fått plats, och b) att det finns många exempel som hade platsat enligt de (outskrivna) regler som gällde för de andra exemplen. Men poängen var inte enbart att klaga på Tapper. Boken var okej, om man bortser från den saken. Nej, min poäng var något som alla författare behöver lära sig och som läsare borde se upp med.
Låt oss börja med de två frågorna som jag avslutade med:
- Hur gör författare för att göra så där, utan att det märks?
- Hur undviker man som författare att det blir så där utan att man har det som avsikt själv?
Att vilseleda i smyg
Ibland kan det trots allt vara okej att ljuga och vilseleda. För författare är det nästan en nödvändighet. Att vilseleda med innehållsförteckningen kan exempelvis behövas:
- när man helt enkelt inte har tillräckligt med material (och inte hinner skapa mer)
- när man vill verka mer neutral än vad man i själva verket är, för att på så sätt kunna påverka läsaren
- och naturligtvis när man vill dölja något som komma skall (för dramatikens skull)
Så hur gör man?
Det allra enklaste sättet för Tapper att komma undan det mesta av kritiken hade varit att skriva “del 1” och kommentera på flera ställen att det här är delen om de manliga författarna. Han hade aldrig behövt ha tanken på att skriva “del 2 – den om kvinnorna”, utan sedan bara skriva att boken blivit fördröjd lite, sedan lite mer, och därefter hade ingen frågat. Folk har kortare minne än vad man tror. Den metoden är därför ganska säker. Effekten att avslöja den egna snedvridenheten är tyvärr dock ganska stor: läsaren vilar inte riktigt i texten. Många författare tycker dessutom att det är lite skämmigt att skriva så, särskilt om de inte hade tänkt skriva slutet, även om de inte har några problem att begå de värre felen nedan.
Innehåller precis vad som står på burken. Foto: Kwaikwongsumei, CC-BY-SA 3.0
En annan metod för Tapper är att skriva hälften män/hälften kvinnor i innehållsförteckningens rubriker, men låta huvuddelen av brödtexten handla om andra saker. Det här är mycket vanligare än vad man tror. Nästan alla texter påstår att de ska handla om en sak men ägnar huvuddelen av texten åt något annat. Stundom är det för att introducera ämnet, ge det kontext, som den här artikeln om Lisbeth Salander, där inte nämns förrän långt efter hälften av texten. Man kan också börja med ämnet och därefter gå ifrån det och eventuellt komma tillbaka till ämnet i slutet. Det är fult, javisst, men alla gör det. Om man gör det flera gånger kan det antingen ses som att man är mycket noggrann med kontext och hänvisningar – eller att man svamlar. Det är upp till författaren att få det att verka som att det har med samma sak att göra.
En tredje metod utgör en variant av den förra, nämligen att göra innehållsförteckningen så dubbeltydig så att läsaren bedrar sig själv. Rubrikerna är inte namngivna personer eller företeelser, såsom “Leif GW Persson”, utan sammanfattningar och gruppnamn, såsom “Kvinnan bakom brottet” (där några av exemplen handlar om kvinnliga författare, men huvudsaken är kvinnliga förövare, skrivna av manliga författare). Vid en hastig överblick kan det då verka som att författaren är neutral. Det brukar räcka, eftersom de flesta läsare inte analyserar texten så noga.
En fjärde metod som Tapper hade kunnat använda är att använda lika många rubriker för kvinnliga författare som för manliga, men att ge de kvinnliga betydligt mindre utrymme. Varje bok av en manlig författare hade kunnat få 10 sidor medan varje bok hade kunnat få 3 sidor. Eller 2. Även här kan man räkna med att de flesta läsare inte tänker på skillnaden. Den här metoden ser jag ofta, särskilt om författaren har fått kritik tidigare och vill visa att den förstått kritiken. De inlagda delarna är kortare och hänger ihop betydligt mindre med resten av texten, men de “finns ju i alla fall med”. Vilket gör att man kan skriva om det på baksidan.
En mindre explicit skylt hade kunnat angett en avgift som svarta inte haft råd med. Foto: John Vachon, public domain
En femte (och sista) metod för dem som likt Tapper behöver vilseleda läsaren är att helt enkelt definiera ämnet så att inga kvinnliga författare kan komma på fråga. Utan jämförelser i övrigt, är det här en metod som används när man vill diskriminera utan att det märks. Tapper hade exempelvis kunnat skriva att romanerna inte var det viktiga utan att det är filmatiseringarna som avgör om man kan inkluderas, och att filmatiseringarna behövt visas på bio, haft ett visst antal besökare och inte ha någon annan stad än Stockholm som huvudsaklig arena – och vips hade -deckarna eller Läckbergs verk inte kunnat inkluderas, helt legitimt. Om någon manlig författare skulle råka bli exkluderad av samma regler, kan man alltid återinkludera honom igen genom att hitta på någon specialregel. Lättast är förstås att låta någon annan stå för diskrimineringen och sedan bara följa mönstret. Att hävda exempelvis att “det här är de som brukar tas upp” är ett sådant grepp som gör att man slipper ansvara för urvalet, när en mer neutral urvalsprocess hade gett ett resultat som man inte vill ha.
Att undvika att vilseleda sig själv
De här metoderna kan verka hemska när man skriver ut dem, men jag garanterar att de flesta av oss använder oss av dem då och då, oftast omedvetet. Hur gör man då för att undvika att vilseleda sig själv? Det blir ämnet för nästa inlägg.
