Din osympatiska huvudperson

Så här sympatisk kan man vara utan att störa läsarna.

Om du någon gång har hört talas om en Mary Sue, så vet du säkert att de flesta författare (oavsett kön) skriver sina första berättelser om sig själva. Berättelsen blir ett sätt att uppfylla sina drömmar, huvudpersonen ett sätt att få säga alla de där sakerna som man hade tänkt säga, men inte vågade, och skurken är en person som man själv har ett horn i sidan till.

Den som läst några sådana berättelser vet också att de är tråkiga och förutsägbara. Den här gången tänkte jag inte bara visa vad problemet är med Mary Sue-figurer, utan också visa att problemet gäller alla sympatiska huvudpersoner.

Jag läser skrivråd efter skrivråd där förmodade experter menar att man som författare måste se till så att huvudpersonen är sympatisk. Där är jag inte säker på att jag håller med.

Visst tror jag att man som läsare ska känna sympati för huvudpersonen, men det är inte alls samma sak som att huvudpersonen ska vara sympatisk. Det sistnämnda handlar om rollfigurens egenskaper medan det förstnämnda kan handla om flera saker, exempelvis:

• att huvudpersonen blir utsatt för hemska saker
• att andra gillar huvudpersonen (vi läsare är flockdjur, glöm inte det!)
• att huvudpersonen är intressant
• att huvudpersonen är ärlig
• att huvudpersonen har humor
• att huvudpersonen har ett driv mot ett förståeligt mål
• att huvudpersonen tycker som läsaren

Det går med andra ord att göra en rollfigur osympatisk och ändå få läsaren att känna sympati. Men jag vill gå längre än så: det är en bättre idé att göra huvudpersonen osympatisk än sympatisk.

Det där kan låta som att det flyger på tvärsen emot förnuftet, men låt mig förklara.

Jag skrev om det här första gången för mer än ett år sedan, när jag diskuterade mem.

[A]tt se människor som idéernas fordon, snarare än att det är vi som får idéerna – har en fördel. Det gör att det blir enklare att förstå vilka idéer som sprids bäst. Som författare är det något som är värt att känna till. Om man i sitt skrivande har med idéer som sprids bra, får det också effekter på hur spridda ens texter blir. Med andra ord hur sålda ens texter blir.

[…]

[I forskning om mem] kan man bland annat se att sorgsna grejer inte alls får samma spridning som överraskande saker, och att det som sprids mest är sånt som framkallar ilska: orättvisor, dåligt beteende och liknande.

Men – och det är kruxet – idéer som gör en ilsken har en svaghet. Känslan går ganska snabbt över. Man kan inte gå omkring och vara arg hur länge som helst.

Om inte…

Om det inte finns en motståndare!

Ilskna idéer kan leva kvar mycket, mycket längre än normalt om det finns motstånd, en annan idé som är lika arg tillbaka! Då kan nämligen personerna hamna i skyttegravskrig så att andra idéer inte kommer in och späder ut ilskan.

Lärdomen är alltså att försöka hitta en idé som flera av läsarna kan bli uppretade över men som det finns gott om personer som gillar också. Vad kan läsarna tänkas vara kluvna inför?

Om du skapar en huvudperson som är sympatisk, blir den alltså lättare att glömma eller förbise. Om du istället skapar en huvudperson som läsarna är lite kluvna till, och sedan utsätter din rollfigur för fara, stress och oförtjänt lidande, då kommer läsarna att känna sympati.

Dessutom finns det utrymme för rollfiguren att växa. Börjar rollfiguren som perfekt, då blir det inte spännande eller särskilt djupt. Eller så kan rollfiguren bara gå åt ett håll, d.v.s. bli mindre perfekt.

Studera gärna några huvudpersoner i framgångsrika böcker och filmer för att se om jag berättar sanningen, eller om jag också är en imperfekt, osympatisk rollfigur i början.