David Siegel – Struktur del 38

Det här är del 38 i min genomgång av ämnet struktur. Den förra delen finns här. Läs alla delar här.

En av de tidiga skrivtipsarna på nätet var/är David Siegel. Han var ursprungligen anställd av den del av Lucasfilm som senare blev Pixar, men har sedan gått vidare och skrivit strax över ett halvdussin intellektuella filmer som fått ganska liten spridning men bra recensioner.

Omkring 1996 skrev han ett gäng texter om struktur som troligen har fått mer spridning än hans filmer, bland annat eftersom hans tankar om struktur innehåller nio akter. Han börjar dock med att skriva om att filmer (men han skulle nog skriva under på att även berättelser i andra format) behöver två mål för att inte bli platta och förutsägbara. Eller, för Siegel är tydlig med att det går att göra filmer med ett mål, det är lättare att bli framgångsrik om man har två mål. Så här ser vanliga, ettmålsfilmer ut:

I början av filmen skaffar sig hjälten, till exempel Indiana Jones (som är ett av de få framgångsrika ettmålsfilmer på senare år som han har observerat), ett mål och ägnar resten av filmen att nå det målet.

En tvåmålsfilm å andra sidan ser ut så här:
Som Siegel skriver:

”This involves the protagonist striving for the false goal, then learning something that changes the whole situation and going for the real goal to save the day in the end. The reversal of the protagonist’s goal takes the entire story in a legitimate new direction half-way through the film.” Enligt Siegels beräkningar har 190 av de 200 mest inkomstbringande filmerna två mål, snarare än ett.

Bland annat på grund av den här drastiska förändringen innehåller Siegels teori nio akter. Lägg märke till att de nio akterna börjar med 0, eftersom akt 0 utspelar sig före berättelsens början.

0. Någon (skurken) sliter hårt sent på natten

1. Börja med en bild

2. Något dåligt händer

3. Möt hjälten (och motståndarna)

4. Beslutsamhet

5. Mot fel mål

6. Vändningen

7. Mot det nya målet (det går inte som väntat)

8. Knyt ihop säcken

Observera gärna att Siegel lägger stor vikt vid målbytet, medan ganska lite tid läggs på rollfigurerna och slutet får ett enkelt ”knyt ihop säcken”. Ändå är det ett viktigt steg för att skapa en berättelse med mer oförutsägbarhet. Det här blir allt vanligare under 1990-talet; man ser tecken på att personerna tittar mer på film än på teater eller läser böcker.

Senare har andra spridit och bearbetat Siegels struktur (inklusive Patrick A. Horton och baserat på Horton: J Gideon Sarantinos). Sarantinos version har en lite annan betoning:

0. Vad fungerar för rollfigurerna? Vad är kontexten? Hur kom rollfigurerna dit?

1. Öppna med en bild. Vilka möter vi?

2. Något dåligt händer. En förändring. Huvudpersonen känner rädsla och motstånd att förändras

3. Huvudpersonen stöter på tre hinder och en slutgiltig knuff för att ge sig ut på resan

4. Ytterligare en knuff för att komma förbi vidare hinder

5. Huvudpersonen kommer vilse och väljer rätt mål av fel skäl eller fel mål av rätt skäl

6. Huvudpersonen måste omdefiniera sitt mål eller strategi

7. Huvudpersonen vet nu vad den behöver göra men saknar tillräckliga kunskaper

8. Klimaxen. Den nya personen träder fram och väntar på nästa äventyr

Sarantino lägger däremot nästan allt fokus på huvudpersonen och nämner inga andra, samt på berättelsens början, där vi ser den motvillige hjälten ta ganska mycket tid i anspråk.

Siegels struktur är i mina ögon den mer eleganta, och är också den nioaktsstruktur som fått mest spridning. Dessvärre har många missat att kreditera Siegel och nöjer sig med att kalla det för nioaktsstrukturen.

Nästa kommer vi att diskutera en man vars bok helt enkelt heter Story. Återkom gärna.