Min sambo är lärare och inleder ibland de perioder då hennes elever ska hålla tal med en enkel utmaning: håll ett så dåligt tal som möjligt. Det här brukar bli jätteroligt, eftersom eleverna anstränger sig för att mumla, läsa innantill, stå med ryggen mot publiken, och så vidare.
Poängen till den historien återkommer jag till snart. Jag ska först bara berätta vad som fick mig att skriva om det här:
En vän till mig tipsade om en rolig tävling, The Lyttle Lytton Contest. Utmaningen där är att skriva en så dålig inledning på en roman som möjligt. Nyligen presenterades årets “vinnare”. Men en bra sak var också att tävlingsledaren skrev ut några av de återkommande sätten att skriva dåligt som inte fungerar. Åtminstone inte vad han anbelangar, och åtminstone inte varje gång. Här är den listan:
- Word error: He opened the door fastly. —Stan Clooney
- Eyes and hair: Haileighe Summers sat, tears crossing her azure eyes, as Xackary Florets, the chestnut‐haired love of her life, lay expiring. —Daria
- Obnoxious objectivist: Join me, traveler. Join me in slaking my thirst for truth at the wellspring of Reason. —Aidan Lockett
- Reference to better‑known work: The wizard’s beard was long, much like Gandalf’s in The Lord of the Rings trilogy, who was also a wizard. —Luke Fowler
- Fun with onomatopoeia and personification: RING! John stood up to see what the doorbell wanted. —Brad Porter
- Smarm: Back then, few believed that World War III would involve fighting, not with guns and swords, but with hearts and minds. —Benjamin Johnson
- Mixed media: Setup of Act One, Scene One “The Killing”: please set your Oculus filter to sepia and put on Bagatelle No. 25 in A minor (WoO 59, Bia 515). —Bjorn Edstrom
- Meta: My name is Amy and you’re going to like me because I’m a strong female character! —Samantha Pine
- Repetition: Olivia wore a sexy red dress that was just sexy enough that people who saw her thought she was sexy but knew she wasn’t a slut. —Mary Potts
- Murder of people and of the language: “How could I have done this?” cried Jeremy, during a solemn reaction to his beloved corpse, whom he called a wife. —Jude Loveless[källa]
Tillbaka till poängen
Anledningen till att min sambo gör den där övningen med de dåliga talen är inte bara att det blir en skön stämning, eftersom ingen längre känner så stor press på att lyckas, även om det är en bra isbrytare.
Den stora fördelen är istället att eleverna lär sig oväntat mycket om att hålla bra tal. Antagligen är det ett snabbare sätt att få eleverna att lära sig om hur man håller bra tal än genom att studera bra tal. Jag brukar därför ibland använda mig av samma metod i mina skrivkurser (“skriv dåligt”), med mycket lyckat resultat.
Eller som uttryckte det:
Men efter ett par gånger har min sambo sett de flesta metoder att hålla dåliga tal. Det där med att mumla och att läsa innantill återkommer gång på gång. Det är nytt för eleverna men inte för henne. Givetvis är det en del av arbetet med att vara lärare, att vara med om samma sorts lärandeprocess gång på gång.
Men tänk dig istället att du är eleven, och att läraren är ett förlag eller en recensent!
Du kanske gör precis de här återkommande misstagen. Jag brukar därför säga att författare har mycket större chans att lyckas om de ägnar en del tid åt att täppa till luckor och att se till att de inte irriterar läsaren. Hur gör man det?
Låt mig ta mitt senaste stora skrivprojekt som exempel: jag fick i uppdrag att spökskriva en bok, baserat på en förstaversion. Jag hade tre månader på mig. Hela den första månaden ägnade jag åt att läsa ursprungsmaterialet och att se var problemen låg. Vilken kritik skulle boken få? Hur skulle jag kunna förhindra den kritiken? Det här gjorde att jag sågade sönder den idé jag arbetade utifrån i små, små bitar, så att bara det verkligt bra fanns kvar. En del ryggar för det här arbetet, eftersom de är rädda för att det inte ska bli något kvar. Jag tänker tvärtom: jag visste redan från början att det skulle bli saker kvar, eftersom jag hade blivit attraherad av idén, och jag visste också att de bra sakerna skulle återstå. Med de andra sakerna borttagna eller ändrade, skulle mitt grundmaterial bli mycket bättre. På det sättet skulle min förstaversion åtminstone inte bli helt och hållet skräp.
Nu tror jag inte att man helt kan undvika all kritik. Som jag brukar säga: bränt barn skyr elden, men missar översvämningen. Man missar alltid några saker eftersom man har blinda fläckar. Men det är lätt att börja med något “okej” och tro att det ska räcka.
För att veta hur något “okej” eller till och med bra ser ut behöver man hålla koll på vad som är dåligt. Man behöver ställa in sin inre kvalitetskompass. Det kan man göra genom att ställa upp i tävlingen The Lyttle Lytton Contest. Deadline för nästa års utmaning (2019) är den 15 april. Man skickar in genom formuläret som finns här: http://adamcadre.ac/lyttle.html. (För läsare längre fram i framtiden brukar deadline vara just under våren.) Det tänker jag göra. Gör det du också, så får vi se om du har koll på vad som är en dålig inledning, och i förlängningen kanske också en bra…
Lennart Guldbrandsson, författare, lektör och föreläsare
På min blogg hittar du över 100 inlägg med skrivtips.
Jag har publicerat över tio böcker, inklusive tre om att skriva. Du kan få två av mina böcker gratis.
Om du vill ha hjälp med dina berättelser eller din fackbok, .
Publicerad i
Jobbet som författare,
Skrivproblem,
Skrivtips,
Språk och stil Taggar: förstaversioner, hålla tal, inledningar, kritik,
lärare, lyttle lytton contest,
skriva, skriva dåligt,
skrivande